Jag minns inte att jag någonsin blev mobbad som liten. Jag minns enskilda incidenter där folk kanske sa något elakt, men jag hade alltid mål i mun och röt tillbaka. Ingen kunde krossa mig.
Jag var den där personen som var vän med de flesta. Ställde alltid upp för dem som blev mobbade eller utfrysta. Dock var jag alltid rak och ärlig oavsett människa. Jag har aldrig dragit mig för att hjälpa en människa i nöd.
Idag ligger jag här i sängen, jag är ett vrak. Jag mår skit! Under de senaste två åren har jag kämpat med att försöka få ett vettigt jobb där jag trivs. Att få en tjänst för en gångs skull och slippa vara vikarie då jag inte längre pallar det.
Jag slutade på Ikea som extrajobbare då jag fick ångest över att gå dit. Mina första dagar stortrivdes jag. Det var tills folk börja störa sig på att jag gjorde lite för bra ifrån mig som ja inte orkade längre. När jag arbetar vill jag alltid göra mitt bästa och tycker att alla ska alltid sträva efter detsamma. Dock blir jag ofta inte omtyckt i långa racet då.
Mina chefer frågade aldrig varför.. Ingen gick till botten med varför. Jag slutade skamsen och gick hem med svansen mellan benen. Jag tål inte att mina arbetskollegor pratar skit bakom ryggen på mig bara för att jag jobbar på bra. Jag orkar inte att bli inringd samma dag för att åka å jobba på stört. Jag har jobbat extra en stor del av mitt liv och min kropp orkar Inge längre helt enkelt.
Sen att bli utfryst för att man gör ett för bra jobb, pallar ja inte. Avundsjuka hoppar mig tätt intill. Det kanske låter löjligt men de verkligen det jag ofta får problem med på arbetsplatser. Folk som trycker ner mig för att kunna höja sig själva..
För ett år sedan trodde jag att jag hade hittat min plats. Jag trivdes med mina arbetskamrater och hade kul på jobbet.
Jag skrev på ett vikariat som skulle löpa ett år sen går min anställning ut. Jag jobbade arslet av mig för att hjälpa till då vi var kort med folk i över ett halvt år efter jag kom in i bilden. Det gick bra till en början där jag kunde säga hur mycket extra arbete jag orkade med.
Det tog ett halvår innan jag fick träffa min chef för första gången och då var det ett möte med hela gruppen.
Jag jobbade allt ifrån dag,kväll,natt. Pendlade snabbt mellan dessa och hade ett skitschema. Så fort jag skrev på alla papper började jag bli inbeordrad.
Det innebär att blir man inbeordrad så måste man komma och jobba. Detta kan de göra när som helst. Detta var satt som på rutin för vi hade aldrig personal. Jag blev ständigt inbeordrad, december förra året så kraschar jag och känner att snart går ja in i väggen.
Mina chefer som jag berättar problemet för och försöker trycka på att fixa personal för situationen är ohållbar förstår inte.
Jag blir nu retad av en i hemmet som jag jobbade hos. I dennes eko lät det som att jag hade tagit på mig för mycket. Att det var mitt fel. Det var det inte.
Sakta men säkert ifrån dag ett pågick en ständig mobbing ifrån en i hemmet där jag arbetade som assistent åt en brukare(hos en familj där en har assistans).
I våras ställs allt på sin spetts. Människan bryter sig in genom min hud och sätter sig fast. Jag blir klockad på jobbet, allt ifrån hur länge man sitter på toa, exakt vilken tid man kommer om man är tidig eller exakt i tid.
Det manipulitiva att ständigt försöka spela ut oss i personalen mot varandra genom att snacka skit. Cheferna visar noll intresse i att hjälpa oss.
Jag blir kallat tjock på jobbet. Jag får nervärderande kommentarer om min kropp och om mitt intellekt. Det går så långt att jag får en kommentar att personen uttrycker sig att jag skulle låta min brukare dö för att jag inte skulle våga bli blöt om jag har kläder på mig.
Mobbing pågår hårt speciellt inriktad på mig under en period och jag går sönder. Jag vaknar en dag med ett kraftigt tryck på mitt bröst. Det är tungt att andas. Så fort det blir vardag söker jag vård. Hjälpen jag fick var att bli sjukskriven ifrån mitt arbete fram till min semester sen slutar ju jag. Två av mina kollegor som jobbat där i många år slutar nu i samma veva för att de är trötta på att cheferna inte gör nått. Jag var inte ensam, det är inte fel på mig ändå känns det så.
Ingen tror jag har förstått hur dåligt jag faktiskt mår. Vänner som jag trodde skulle försöka stötta mig hör aldrig av sig. Jag är också dålig på att höra av mig. Jag kämpar ständigt med känslan av att vara värdelös.
Jag söker jobb på jobb, till och med arbetsförmedlingen låter förvånade över hur mycket jag söker.
Igår fick jag ett nej på ett jobb jag verkligen vill ha. Jag antar men vet inte, men jag antar att mina gamla chefer pratade skit. Det tråkiga är om det de säger räknas som den hela sanningen.
Min sanning då? Är det någon jävel som bryr sig om den? Här ligger jag och dör inifrån sakta men säkert.
Hur fan ska jag orka vidare? Känner mig bara som en plåga för alla i min närhet. Om jag inte var så jävla feg. Hade jag checkat ur för länge sen. Om jag ändå inte tyckte att de är för jobbigt med självmord. Jag är för feg så det går inte. Jag är så dålig på att vara dålig så inte ens supa fungerar för det smakar fan för illa. Jag duger inte till nått…
Jag vill inget hellre just nu än att bara få må bra och ha ett jobb där jag trivs. Men de är tydligen för mycket att be om. Jag orkar inte..jag vill inte länge vara med men jag måste vell de för jag är för feg för att göra något åt de..
Mitt senaste alster.. Det som ger någon sorts glädje just nu.