Döden

I dagar, i nästan två veckor satt jag bredvid min döende mormor nu över juldagar. Jag fick se hur hon kämpade med sin andning och kämpade för att hålla sig kvar så länge det bara gick.

Hon led av värk i hennes axel som vårdarna hade brutit i en olycka några dagar tidigare. Hon led av att inte kunna andas ordentligt. Led av att inte kunna äta mer en än enda liten sked kräm de första dagarna som sen blev till ingenting.

Hon led av värk, det gjorde ont att ligga inför döden.

Jag fick se när sjuksköterskan gav min mormor sprutor för att hjälpa andningen och spruta för att slippa smärtan.

Att stänga inne mina tårar för att finnas som stöd för min mormor, morfar och mamma var inte lätt. Men jag fanns hos dem för att stödja så gott jag kunde. Gråta gjorde jag mest hemma i min sambos famn eller så fort jag var ensam och nu i efterhand.

Jag är tacksam för de dagar vi fick tillsammans innan döden kom. Innan änglarna hämtade mormor fick vi spendera fina stunder tillsammans och minnas tillbaka hur bra vi haft det genom åren. Jag är tacksam att jag fick kyssa min mormors kind och krama om henne och finnas där för att ge lite glädje mitt i all sorg.

Att behöva säga hej då till någon man älskar är aldrig lätt. Trotts alla de fina åren vi haft tillsammans är det lika jobbigt ändå att behöva säga hej då. Att veta att döden är de bästa för henne är inget som hjälper mig i sorgen för jag ville ha min mormor. Hur fint och bra vi än haft det så gör det så djävulskt ont.

Jag älskar min mormor och den 30/12-2013 tog dödens änglar henne. Med en blomma i sin hand kysste jag hennes kalla kind och tårarna forsade längs mina kinder då sa jag hej då. Jag ber till Gud att änglarna ska ta hand om mormor nu. Mormor jag älskar dig! Vi ses en dag i himlen. Det gör så ont.