Här ligger jag ensam. Inte första gången ens kille överger en och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att et inte är hans uppgift att ta hand om mig, men åtminstone finnas där. Jag var så kär och lycklig herom dagen men va fan de håller ju aldrig. Idag så känns det bara piss. Känns som han aldrig bryr sig. Jag frågar honom varje dag hur de e och om de varit bra på jobbet, bryr han sig någonsin om hur min dag har varit. Han har inte ens brytt sig om när jag pratat om att jag har en chans att dra till london att plugga. Jag skiter i om det är att han är rädd, han bryr sig vell bara inte tillräkligt. Jag är rädd att jag en dag inte orkar mer. han betyder så himla mycket för mig vilket känns lite konstigt då det känns som att han inte finns där riktigt för mig. Varför fattar han aldrig. Varför är det bara jag som känner mig ledsen när vi aldrig hinner med varandra?Är det inte meningen att man ska älska och även känna sig älskad i ett förhållande? Jag trodde det..
Jag deppar ihop här i min ensamhet som så många andra dagar som jag får just ligga här ensam och hoppas på framtiden. När kommer framtiden och räddar mig?
