Fan,fan fan vill inget annat än att ha ett jobb och kunna göra rätt för mig. Idag får jag leva på mina nära för att kunna leva. Och bara för att dagen börjat så bra gissa då vad som kom ner i brevlådan? Jo CSN-lånet som ska börja betalas tillbaka. Jag har sådan ångest över att ha lån på studier som endå inte var värt pengarna. Jag har inte fått den utbildning jag vill, men jag var vell dum och stanna kvar så länge som jag gjorde. Jag blev skit deppig och det komme nog tillbaka med stormsteg nu.
Fan vad jag hatar att vara arbetslös, känner mig så otorligt värdelös och hjälplös. Jag vet att jag har mycket att erbjuda och kan endå rätt mycket, ge mig ett jobb. Panikångesten bara växer här och om några timmar kommer vell älsklingen hem och hittar mig helt förlamad i soffan och alldeles blöt av alla tårar som kommer med ångesten. Jag vill inget annat än att göra rätt för mig och få må lite bra. Få jobba, jag kan jobba hårt. Jag vill så mycket och älskar och bryr sig som så många men snart tappar jag fotgreppet om det håller på såhär. Man orkar inte hur länge som helst. Hur klarar sig de som är arbetslösa i flera år?Jag fattar inte.
Ovanpå allt så drömmer jag hemska mardrömmar om gamla klasskompisar, hemskt och otäckt. Det som är possetivt är att jag har min stora kärlek och min underbara familj och en del vänner. Sitter även och väntar på ett jobb jag ska provjobba på så fort de öppnar, men nu börjar jag känna lite brådis. Kan de inte öppna nu?:)Haha.
Jag skulle sökt till årets mästerkock och vunnit skiten istället, då kanske jag hade något att göra nu. AAAhhh. Jag är ingen dålig människa men jag känner mig värdelös nu.Värdelös. Spelar ingen roll vad familjen säger för jag känner mig endå värdelös. Ingen lägenhet har vi fått än heller, snart bor vi på gatan eller hemma hos våra päron. Vart tar alla saker vägen? Slänga? Hyra förråd? Vad händer med oss? Med mig? Jag vet inte hur länge jag orkar försöka att inte tappa hoppet. Jag druknar i mina problem, inte värdsliga problem kanske men tillräkligt för att jag ska må dåligt. Ett arbete att gå till är endå en stor del av de flestas liv. Jag är en sådan som identifierar mig mycket med yrket jag har och nu är jag arbetslös. Betyder det att jag är ingen? Betyder inget för systemet?
En nedåtgående spiral som snar inte kan göra annat än att nudda botten. Det bästa är vell att det kan bara gå upp efter det, eller?
Jag fryser, ska lägga mig under täcket.