Hittar inte mitt usb-stick, så jag kan inte lägga upp bilder. AAaahhh. Denna morgonen börjar inte alls bra. Jag är förbannad att några jäkla kriminella ska få mig att kännna mig otrygg i mitt egna hem. Några (eventuellt) småglin som försöker sno en bil. Hatar denna värld full av skit.
Jag minns när jag var liten och alltid hade ett leende på läpparna. Då visste jag inte allt jag vet nu, jag hade inte upplevt allt negativt som jag har nu. Jag hatar att hur några få själviska personer ska kunna få någon annan att känna sig så kränkt och rädd.
Att det finns personer som inte tänker på sin nästa utan hela tiden tänker på sig själv och sin egen vinning. Det är så långt ifrån mig man bara kan komma. Jag avskyr tanken på att det finns så många idioter som det faktiskt finns, i min mening.
Jag är förbannad just nu, arg och irriterad. Men visst finns det vackert i världen också men nu känner jag mig besviken på hur samhället är och fungerar. Jag har stor empati och kan känna med andra parter men ibland blir man trött på att ”förstå” och sätta sig in i andras situationer. Vem bryr sig om att göra det i gengäld mot mig? Det är det ingen som gör, jag känner en slag hopplöshet att jag aldrig kan vara mig själv utan att jag alltid ska tänka på alla andra och ta mig själv sist. Eller är det bara sådan jag är? Att ständigt ha ångest över hur andra kanske tolkar mig är utmattande och samtidigt som jag skriver att jag blir trött på det och att tänka på alla andra så känner jag mig dum och elak att jag tycker och känner så.
En mentor sa till mig en gång att jag ska se denna egenskap som en fördel, denna egenskap att titta på situationen utifrån och agera utifrån det. ”Du är inte långt ifrån sanningen”.
På ett sätt är min ”värld” otroligt stor så jag drunknar men samtidigt så pytteliten. För varje dag den växer och blir större så är jag även medveten om att den blir mindre i stunden just nu. Men jag är medveten om att det finns så mycket mer, är det därför jag inte vågar satsa? För jag känner att det finns så mycket mer att lära och kunna.
Är det bara jag som kan besvara mina frågor? Troligtvis, men andra kan hjälpa mig på vägen om insikt. Vad är rätta vägen att gå? Just nu har jag inte en aning om vilken väg jag skall vandra eller vad för lärdom jag skall ta med mig.
Är dessa deppiga dagar till för mig att se tillbaka på och glädjas åt att jag fått erfara så jag senare kan plocka min bommull och känna lyckan. Blir jag varse att man måste ha upplevt mörker för att uppleva ljuset? Många säger ju så, jag kan inte annat än att hoppas på att framtiden bjuder på bomull och gröna skogar och insikt. Men ibland är jag rädd för insikten. Är det någon mening i att förstå när ingen annan omkring dig kanske gör det?