Det känns svårt att erkänna att man känner sig lite deppig efter att man fått en sån underbar gåva som en bebis. Det är inget ovanligt fenomen utan det finns något som kallas ”postpartum depression” eller ”baby blues” vilket är något som en del kvinnor drabbas av efter en förlossning. Jag vet inte om jag skulle säga att jag har drabbats av en riktig depression, men jag skulle kunna säga att jag känner mig lite nere…
Jag var som jag nämnt tidigare en ung mamma när jag fick mitt första barn, bara 19 år gammal. Jag var egentligen alldeles för ung för att bli mamma vid den åldern, jag hade ju inte hunnit med att vara kvinna ännu. Och jag har än idag ingen aning om vad det innebär att vara kvinna utan ansvar för någon annan än sig själv. Jag har hela mitt vuxna liv varit mamma. De flesta tjejer idag går igenom olika faser i livet och man väntar oftast länge innan man skaffar barn. Man skaffar sig en karriär och man festar loss, man är fri att göra precis vad man vill och världen är ens lekplats. Jag har lyckats skaffa mig en bra utbildning trots att jag varit en ung mamma och jag har till viss del ändå festat loss, men jag har aldrig varit fri att göra precis vad jag vill…världen har aldrig varit min lekplats då jag haft ett ansvar för någon annan än mig själv.
Visst detta är ett val som jag själv gjort, men det var inte något jag själv planerat, utan det bara hände men jag valde att fullfölja det. Jag valde att bli mamma. Den här gången var det något jag planerat, något vi planerat tillsammans. Och på många sätt och vis är det helt underbart, mitt hjärta är fyllt med sååååå mycket kärlek för min dotter. Hon är en gåva från Gud, helt klart. Det är mina andra två barn också absolut. Men ändå, ibland så känns det jobbigt…
Som ikväll…B är på vår fest tillsammans med flera av mina vänner och jag sitter här..framför datorn och tv:n som jag gjort nu i nästan 10 månader..Till att börja med har jag precis avslutat en nio månader lång graviditet som fysiskt har varit mycket ansträngande och jag har längtat så på att det skall vara över..Man kunde ju önska att det jobbiga skulle vara över efter det men så är inte fallet…Efter en graviditet fortsätter de fysiska förändringarna fast nu i form av konsekvens av just graviditeten…..Jag känner mig obekväm i min kropp, min kropp är fortfarande inte min kropp. Även om den nu inte längre invaderas av någon annan, så är det fortfarande någon som hyr den i andrahand ibland och passformen är inte längre den samma. Jag har inga kläder som passar, jag läcker av mjölk, min kropp är fortfarande öm efter förlossningen, jag sover ca 2-5 timmar per dygn, jag får ingenting gjort då jag har en bebis i famnen 23 timmar om dagen och jag kan dessutom inte vara själv någonstans, jag hinner knappt ta en dusch innan någon knackar på dörren och säger att Celine behöver mig. Och jag vet att det är flera månader kvar tills det är över och allt är normalt igen… tills MIN kropp är JAG igen..Ahhh!
Och mitt i allt detta vaknar hon..jag plockar upp henne och håller henne i min famn, hon tittar på mig med sina stora underbara oskyldiga ögon..Vad ska jag säga??Jag kan ju inte klaga. För hon är värd allt det jag gått igenom, allt det jag går igenom. Men samtidigt…ibland…så…..