Idag trotsade jag allt jag är (slapphet, bekvämlighet, ansträningsskygghet, regnundvikande, töntighet) och tog mig en bestämd promenad till actic för att få lite ”pump” i musklerna (eller vad nu träningsfolk kallar det). Jag var seriöst inte långt ifrån att bara stanna hemma för att försöka fördriva tiden med antingen Battlefield 3 eller… Ja, Battlefield 3. Det skulle ha varit.. Bekvämt.
Det är som min PT Daniel säger, ”våga vara obekväm”. Det är ju faktiskt sant. Klart som kebabspad att det inte finns någon som VILL gå 2 timmar i regn. Det ÄR jobbigt. Men liksom.. Jag börjar fatta den där grejen nu, för vad gör det så här efteråt? Vad gör det att jag blev lortig? Vad gör det att jag lagt tre timmar på att inte göra det jag skulle gjort annars, spela datorspel.
Det gör mycket. Det gör allt. För just nu känner jag mig inte obekväm alls. Jag känner mig rättare sagt skitbekväm med torra kläder med en kropp som förbränner shit n’ stuff.
Min promenad till gymmet var relativt skittråkig. När det inte finns så mkt annat att titta på än gråa moln, gråa hus och en och annan grå hund som springer förbi… Då är det inget kul liksom. Så jag skapade mitt egna kul! Egentligen är det ganska skämmigt men jag gick och lufttrummade till min bästa träningslåt. ”My last serenade”. Jag tycker att jag är duktig. Våga säg något annat:
Det är lite orättvist iofs. Killswitch engage har säkert fyra trummisar som spelar. Svårt att göra allt på en och samma gång!!!