Det är extremt ovanligt för mig att vakna upp, dels i tid, men också utan armar. De är obefintliga. Eller rättare sagt. De är orörliga. Jag kan inte ta en snus ens (min sambo hurrar). Det liksom går inte. Men I guess its a good thing.
Om jag ska vara helt ärligt så har jag haft lite ågren inför det här. Inte inför mitt gå-ner-i-vikt-projekt utan för att träna med en personlig tränare. Det har liksom känts lite väl stort att ha någon jag måste gå till, ha någons mål jag måste nå upp till. Sedan har det varit lite reguljär nervositet så klart. Men ack vad jag har varit ute och cyklat. Det är ju MINA mål och för MIN skull som jag går dit så klart. Han bara dödar mig om jag inte gör vad jag lovat…
Jag har aldrig känt mig så här upplyft efter ett möte med en annan människa. Tja, förutom när min gamla chef berättade att jag jobbat med 10 kr för lite i timmen och skulle få allt retroaktivt kanske (Den glädjen förbyttes ganska enkelt med sparken några månader senare). Hur som helst så kändes det RIKTIGT skönt under och efter mitt samtal med Daniel. Utan att gå in allt för mycket på det och krydda med väderkvarnen så kan jag säga att han lätt ska få bli min psykolog när jag blir insane in the brain någon dag.
Vi kom fram till bra saker. Framför allt kom vi fram till att min träning börjar från och med idag (imorgon egentligen då jag sitter och skriver den här skiten idag.. som egentligen är igår. Men.. idag. Eh..). Jag kommer följa ett schema där näring och träning går hand i hand för att få ut maximalt av mitt slit. Daniel verkar gilla slit…
Idag börjar min träning på riktigt. Idag ska jag gå till jobbet. Idag ska jag amputera mina armar.