När jag fick pratat med rektorn i telefon och hon kom på hembesök. Vi satt och pratade (mamma var med) om allt som hade hänt och att jag nu inte vågade gå till skolan längre. Mamma satt i tårar eftersom hon inte visste någonting, jag hade sagt att allt var bra och ljugit om att skolan var jätte bra. Rektorn sa att jag kunde få plugga hemifrån om jag ville och komma till skolan efter skoltid och göra prov. Jag gick med på detta eftersom jag verkligen inte vågade gå dit.
Jag och mamma cyklade bort till skolan när alla åkt hem, vi hämtade alla böcker och tömde mitt skåp. I tre månader satt jag och plugga hemifrån, jag missade alla klassträffar och roligheter som man ska göra när man slutar 9:an. Skojfoton, maskeraddagar, fester osv.
Min bästa tjejkompis berättade att hon hade ställt sig upp i klassrummet och skrikit på klasskamraterna och berättat varför jag var hemma. En del blev chockade och andra satt stoldt och fnissade. Lärarna annordnade en tjejträff där alla tjejer i klassen skulle få veta varför jag var hemma och varför jag mådde dåligt. Min kompis berättade allt för dem om att jag var rädd, att jag rasade ner i vikt och att min kropp inte orkar längre på grund av deras jävelskap.
Dem två tjejerna jag vart kompis med i 11 år satt helt förstummade av förvåning, alla tjejer skämdes och ångrade nu allt dem hade gjort mot mig i tre års tid. Jag fick förfrågan om jag ville vara med på ett möte med alla tjejer men jag vägrade att möta dem igen, även om rummet skulle vara fylld med lärare. Istället spelade en av mina lärare in samtalet i smyg med en bandspelare hon hade i fönstret. Jag fick höra allt vad tjejerna hade sagt men hur mycket dem än sa att dem hade ångest och mådde dåligt över det dem hade gjort så var det ända jag kunde tänka på att det är jag som mår dåligt..inte ni!
Jag kände inte längre lust att jag ville leva med att vara rädd så jag försökte åter igen bli självmordsbenägen. Jag stod många gånger bredvid tågspåret men jag kunde inte hoppa framför tåget inte äns lägga mig på spåret. Jag försökte flera gånger att hänga mig själv med jag kunde inte. Till slut bestämde jag mig, om jag ska göra det så ska jag göra det drastiskt, jag tog med mig hårtorken och gick in i badrummet. Jag hade tänkt ställa mig med den i duschen men medan jag stod där och letade efter ett elutag så öppnade min mamma dörren och skrek. Hon kastade hårtorken och vi föll ner på golvet båda två i tårar.
Efter många om och men och samtal med mamma så visste jag att jag ville inte dö. Jag ville bara slippa vara rädd och slippa smärtan.
Dagen kom då det var dags för 9:ans avslutning. Jag ville inte gå dit men två av dem kompisarna jag fortfarande hade kvar hade ordnat så att jag fick sitta med dem under middagen vid ett bord tillsammans med lärarna. Nära till nödutgången om jag ville gå därifrån utan att någon såg mig. Nära till toaletten om jag var tvungen att spy. Innan middagen skulle klassen träffas för fotografering och hejdå kramar. Jag sa till mina lärare och mina vänner att jag vill inte att någon ska komma fram till mig för att krama mig eller be om ursäkt. Inga falska leenden eller ord ville ja se eller höra. Dem skulle se till att mina önskningar skulle genomföras. När hela klassen träffades i klassrummet så skulle jag komma 10 minuter efter alla andra. En av mina två vänner talade inför klassen och berättade detta. Ingen skulle prata, krama eller tycka synd om mig. ”Ni kan le och säga hej, thats it” hade hon sagt.
Den andra tjejkompisen hade kommit hem till mig för att hämta mig så vi gick dit tillsammans. Vi gick hand i hand in i klassrummet. Hjärtat bultade 100gr snabbare och jag kännde mig svimfärdig men när jag tittade upp på klassen så såg jag att ingen tittade på mig. Alla satt med blicken fram och tittade på läraren som pratade.
Efter lärarens tal skulle vi fotograferas och jag satte på mig ett falskt leende. Hittils hade ingen pratat med mig, dem hade sagt hej och ingenting annat precis som jag ville. Då, kom den tjejen jag var vän med i 11 år fram till mig, kastade sina armar runt mig och föll i tårar. Hon berättade att hon skämdes och att hon ångrar allt. Jag tappade andan och jag sprang in på toaletten. Detta fick inte hända, jag ville inte ha det såhär. Min kompis kom och hämtade mig från toaletten när alla hade gått och vi gick bort mot matsalen för att äta.
Middagen gick bra men jag var fortfarande rädd att någon skulle komma fram till mig igen. När vi sprang ut ur skolan och föräldrarna tog emot oss så kände jag på mig att jag skulle få en ros eller en kram av någon jag inte ville ha de ifrån. Jag fotades tillsammans med mina två tjejkompisar som hjälpt mig och jag lämnade blommor till dem lärare som hjälp mig. Sen tog jag tag i mamma och viskade ”jag vill härifrån nu” Jag orkade inte längre vara kvar där ifall någonting mer skulle hända.
Istället för att gå på festen så tog min storebror med mig till en annan fest med våra gemensamma kompisar och dem firade mig för att ha slutat 9:an
