Nu när mamma visste om allt som hänt och jag hade förklarat för henne med min egna ord till henne så stärktes våra band mellan oss. Vi kunde sitta i timmar och bara prata om allt mellan himmel och jord. Jag visste vad hon tänkte när hennes blick vandrade ut genom fönstret med en suck, och hon visste precis vad jag tänkte på när min blick föll ner i golvet med en oro i kroppsspråket. Vi sa ingenting, vi visste redan!
Hon gav mig ett ordspråk som hjälpte mig upp igen. ”Håll dig på vägbanan! Se till att du inte åker ner i diket eller över på den andra vägbanan, men om det skulle ske så är jag där och drar upp dig igen så att du kan fortsätta köra på din vägbana!” Det var nu jag kännde FAN för mig själv, var inte så jävla naiv och sluta ge efter hela tiden. Jag är född i denna kropp, jag är född med denna personligheten och jag är född till att vara jag!
När skolan började igen efter en helg (jag hade precis börjat gymnasiet) så försökte jag hitta tillbaka till mig själv. Men hur? Jag visste inte äns hur jag var eftersom jag spelat någon annan i nästan fyra år! Vem är jag som tonnåring? Den som är ute och festar upp studiebidraget på en helg, den som sitter och pluggar en hel eftermiddag, den kaxiga tjejen i klassrummet som bara fräser åt allt och alla, den blyga och dryga tjejen längst bak i klassen som inte säger något och hon väl gör det så är det bara tröttsamt och dygt!
Nej jag hade ingen aning om vem jag egentligen var! Hur tar man reda på sådant? Jag bestämde mig då för att gå till en kurator och prata igenom allt som hänt, kanske skulle det vara bra för mig att få berätta det för någon mer än bara mamma. Kuratorn hamnade nästan i chock när ja berättat min helvettes historia under 4 års tid. Hon stöttade mig och hjälpte mig finna mig själv. Vi gick igenom vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Vad jag känner för vissa saker och vem i klassen jag helst umgås med. Det är svårt att finns sig själv på det viset eftersom man egentligen inte kan sätta ”titlar” på männniskor. Men jag kände att detta var ett bra sätt och ganska så intressant.
Jag hade funnit fyra toppen tjejer att umgås med trots att jag var lite undandragen bland dem då jag inte riktigt litade på tjejer efter allt som hände på högstadiet. ”tänk om dem samlar på sig info om mig nu och sprider runt det, precis som dem tjejerna på högstadiet gjorde” Men efter att ha lärt känna dem mer så kände jag mig mera säker men jag höll mina hemligheter och privata saker för mig själv. Ett år hade gått innan jag kände vad jag platsade som i klassen. När vi började andra ring (2;an) och jag mötte alla mina kamrater efter sommarlovet så föll allt på plats! Jag var den spralliga, luriga, spratteltjejen som kunde skämta om allt och jag spelade mycket teater och bjöd på mig själv i klassen. Dem tyckte om det och skrattade åt mina bravader till galenskap. Jag kände mig viktig och omtyckt. Är det såhär jag ser ut? Är det såhär jag är!?
Ibland åkte jag ner i diket igen då jag mötte gammla klasskamrater från högstadiet i korridorerna, kanske var det dags för mina nya vänner att få veta vem jag är, inte bara det spralliga tjejen utan den skadade tonnåringen som ville ta sitt liv men inte kunde, tjejen som blev nedtryckt av pojkvänner och vänner och inte vågade så på sig! Jo det var dags, jag kände mig stark nog till att berätta allt detta nu! Dem kunde få säga vad dem ville, om dem inte skulle bry sig så skulle inte jag det heller.
Tjejerna tog det väldigt bra, dem hade märkt på mig att jag vart frånvarande ibland och att jag ibland kunde se helt skräckslagen ut som om jag sett någon jag inte ville se. Dem hade helt rätt, precis så var det, jag kunde ibland se någon som liknade någon av mina före detta pojkvänner som behandlat mig illa, då hade jag förvandlats till sten eller en isskulptur som bara stod där utan känslor i ögonen förutom skräck.
Efter att ha berättat ALLT för dem så satt alla fyra tjejer i tårar och kramar, vi kom på ett kodord om jag faktiskt skulle se någon jag inte vill träffa, då skulle jag säga en maträtt och alla tjejerna skulle förstå att det var dags att gå, att ta med mig därifrån! Det behövde inte vara någon speciell maträtt utan bara en maträtt helt upp och ner i ett samtal. Jag behövde aldrig säga det men det kändes skönt att vi hade ett ord ifall det skulle vara så!
Nu hade jag hittat mig själv och vem jag var!
I nästa inlägg kan ni läsa fortsättningen på hur jag bearbetade allt!
Kommentera gärna vad ni tycker och känner!
