Det var kämpigt men jag visste nu vem jag var och vilka jag kunde lita på. Dem vännerna jag hade i högstadiet kunde dra åt helvette, inte en chans att jag förlåter dem. Jag vek undan min blick men hade näsan högt i vädret när vi möttes i koridoren på gymnasiet. Det var en tjej ifrån min förra klass på högstadiet som faktiskt kom fram till mig helt själv och jag såg på henne att hon inte ville något ont men hon hade något att säga mig. Så jag vände blicken mot henne och stannade upp, tankarna kom åter igen. Tänk om hon ska slänga ur sig någonting nu som får alla mina pusselbitar att rasa, ska jag köra ner i diket igen.
Men tjejen höjde blicken från sina knutna händer som skakade, ögonen var blanka och jag såg en liten tår komma. ”Förlåt, du kanske inte tar emot min ursäkt men jag måste få säga förlåt”
En liten del av mig ville bara krama om henne och säga att allt är bra, men vem gjorde det för mig när jag mådde dåligt? Inte var det hon iallafall. Jag ville inte ha hennes ursäkt, eller ville jag det? Jag visste ingenting men jag svarar henne med en hand på hennes iskalla händer ”jag uppskattar ditt mod att du kan komma till mig själv och säga detta men jag vet inte om jag godtar den, men tack”
Därefter vände hon och gick, hon hälsar alltid när vi möts och ler alltid mot mig på ett sätt som känns OK. Det är ingen ”kämpa på flin” eller något hånflin. Det är ett vänligt leende som hon förmedlar till mig som tycks säga ”nu mår jag bra, hoppas att du mår bra”
När sommaren kom så skulle jag söka sommarjobb, jag fick jobbet jag sökt och vart jätte glad (restaurang) men i väntan på att få gå in och träffa chefen för en intervju så sitter jag bland 3 andra som också ska söka jobbet. När mitt namn ropas så reser jag mig upp och går mot rummet, då möter jag den tjej som vart min vän i elva år (11 år) och som var med och förstörde mitt liv! NEJ!!
Har hon också sökt jobbet! Tankarna snurrade och jag kände nästan att jag skulle svimma, men en anann tanke slog mig, det är inte säkert att hon inte får jobbet, men inte säkert för mig heller! Men vi fick jobbet båda två och vi skulle jobba tillsammans. Efter att ha jobbat några helger tillsammans så var stämningen mellan oss fortfarande spänd och konstig, jag kände inget hat mot henne längre, jag kände ingenting förutom att jag inte ville veta av henne! Under en fika rast på jobbet så satt vi båda två i fika rummet och ingen sa någonting, det var stelt och om den ena av oss hostade så hoppade den andra till eftersom det var ett oväntat ljud. Men efter en bra stund så såg jag på henne i ögonvrån att hon nästan kämpade för att säga någonting. Det såg ut som om hon samlade mod, och till slut kom det. Hon höjde blicket och harklade sig. ”Du, jag vet att du kanske inte vill ta emot en ursäkt men jag måste få säga det ändå. Jag mår så otroligt dåligt över detta och jag måste få säga förlåt”
Jag satt med en sten i bröstet och visste inte vad jag skulle säga men ja sa lika dant som jag hade sagt till den andra tjejen. ”Jag kan inte ta emot den men jag uppskattar att du kommer fram till mig själv och säger förlåt”
___________________________________________________________________________________________________________________