När jag började högstadiet (klass 7) så tänkte jag åh vad skönt med en nystart på livet. Nya människor, kanske nya vänner och en helt annan miljö. Men ingenting blev som jag hade önskat. Första halvåret gick bra, men det var såklart innan alla hade lärt känna varandra och visste varandras svagaste punkter. Efter jullovet vände allt, som om någon bara lade skolan upp och ner. Det var nu allt började!
Från en vanlig skoldag till ett helvette.
Jag var mig själv, jag är uppfostrad att på det viset. ”Stå för den du är och var stoldt över dig själv”. Jag klädde mig som vilken trettonåring som helst på skolan förutom att jag aldrig ägde ett ända märkesplagg som många av mina kompisar. Björn Borg, Madonna, Lemon, ja det finns ju mängder men jag ägde inte ett ända plagg. Jag hade långt blondt hår och ganska fylliga läppar, av ren slump fick jag smeknamnet Dolly Parton. Som alla vet så är det i denna åldern kroppen utvecklas, killarna är som omognast och intresset för det andra könet ökar mer och mer. När brösten växte mer ja då växte mitt smeknamn ännu mer (alla vet att Dolly Parton har stora pattar) Detta försökte jag se som komplimanger och självförtroendet växer eftersom jag får ett smeknamn som Dolly Parton, som delvis är en stor förbild för mig och att vara 13 år med ganska stora bröst då ser man det inte som en förnedring eller kritik.
Detta växer och blir större, har du stora pattar och är blond då kan man lika gärna trycka en stämpel i pannan på dig som säger HORA! Varför? För det första var jag oskuld, helt orörd men trots det så fick jag den stämpeln redan då! När jag började åttånde klass tänkte jag ”ne fan nu är det jag som håller huvudet högt”. Men mycket tankar stannar i tanke källaren och kommer aldrig ut till verkstaden tyvär. Med blicken i golvet går jag in i skolan och alla blickar fäster sig på mig så fort jag öppnar dörren in till klassrummet, shit! En sån obehaglig känsla, när tjugo blinkande ögon stirrar på mig då känner jag mig maktlös och försvarslös. Med tunga steg går jag ner och sätter mig längst bak på min plats, på vägen ner till bänken hör jag viskningar och fniss. Då börjar tankarna igen, vad har jag gjort nu? Skrattar dem åt mig? Har jag någonting på skorna, tröjan, byxorna? Tankarna snurrar och surrar i huvudet så jag hör inte när läraren talar till mig.
Det är nu jag skaffar mig en pojkvän som delar samma intressen som mig, när jag blev tillsammans med honom så slutade viskningarna och fnisset i klassrummen och korridorerna. Istället hälsar kamraterna på mig och min pojkvän. ”hottest couple?” Jag och min pojkvän var ibland intima men kände oss inte redo att gå nästa steg. Vi smekte varandra och utforskade varandra men vi gjorde aldrig någonting mer. En dag i skolan kommer en kille fram till mig i klassrummet mitt framför alla och säger ”har **** pullat dig med fyra fingrar?” Hur i helvette kan man fråga en sån sak!? Varför vill han veta det? Har min pojkvän sagt någonting, jo absolut när jag smyger mig upp för trappan till hans korridor så sitter han där med grabbarna och skryter om vad vi har gjort, dessutom ljuger och säger saker som vi inte alls har gjort. Med tårarna i halsen springer jag ner till källaren, där hittar ingen mig. Jag satt ofta i källaren och grät medan jag väntade på att klockan skulle bli fyra så att jag kunde åka hem efter att alla andra åkt.
En sann vän hittar mig och får veta allt, hon hjälper mig att göra slut med denna killen men dagarna blir bara värre. Nu blir stämpeln i pannan starkare, jag blir brännmärkt för livet kändes det som. Ingenting blir som förut!
Torka nu tårarna om det kom några, ta djupa andetag och slappna av. Fortsätt följ mig för att få veta vad som hände när jag började klass 9!
