Kille nr 3
När jag slutade högstadiet hade jag gymnasiet som fanns där efter sommaren. Jag hade lyckats komma in på ett program trots att mina betyg inte var bra eftersom jag knappt var i skolan. Jag träffade en kille över nätet som jag sen tog mitt mod till att träffa på riktigt. Vi hade bestämt en plats och en tid, jag fick veta vad han skulle ha på sig så att jag skulle känna igenom honom. Men jag berättade inte vad jag hade på mig och jag stod avsides och tittade bort mot den platsen vi skulle mötas istället för att stå där och vänta på honom. Jag var försiktig eftersom jag visste att många kan luras över internet. Även om jag visste hur han såg ut eftersom jag sett honom i web live camera.
Jag stod och tittade bort mot fontänen där vi skulle mötas och väntade på att en kille med den beskrivningen jag fått skulle stå där. Jag såg till att jag inte syntes men även så att jag kunde se dit bort. Efter bara en liten stund så står han där och tittar runt om sig för att leta efter mig. Då jag kände igen honom så gick jag fram och hälsade på honom. Han frågade om vi skulle åka väg någonstans och ta en fika men jag tog inga chanser så jag sa att vi kunde fika där vi var. Det fanns caféer, restauranger och glassbar så det vore onödigt att åka någon annanstans. Han gick med på att vi stannade kvar och han förstod att jag var försiktig. Han var bara ett år äldre än mig och jag kände ett pirr i magen, nervositet och fjärilar som skuttade i min mage.
Efter att vi hade träffats ett par gånger så började vi kalla varandra för pojk och flickvän. Vi blev tillsammans och den nykära känslan ville jag ha kvar för evigt. Måtte den aldrig försvinna ur min mage, jag ville inte att fjärilarna skulle flyga iväg. Vi hittade på massor av roliga saker tillsammans under sommaren, camping, båtsemester och mysiga hemma sommarkvällar på altanen hos honom. Han bodde en bit bort men jag kunde ta mig dit med tåg och buss på ca 1h.
När vi en kväll skulle iväg till en fest hos hans kompis så stod jag i badrummet hemma hos honom och sminkade mig. Jag hade på mig en röd klänning som satt som ett fodral på mig. Medan jag stod där inne och sminkade mig så stod han på sitt rum och klädde på sig efter att ha duschat. När han kommer in i badrummet så ser jag honom i spegeln, jag ler mot honom och fortsätter att kleta på mascaran. Men jag ser blicken i hans ögon, ungefär som att han tänkte ”vafan har hon på sig”. Jag frågade om det var någonting han tänkte på eftersom hans tår och tittar på mig med ett höjdt ögonbryn.
– Ska du ha på dig de dära? sa han.
Jag tänkte inte så mycket utan svarade bara, ”ja, visst är klänningen snygg” Men han avbröt mig innan jag hann säga någonting annat. ”Allvarligt talat!? Tänkte du ligga med någon ikväll eller?” Vad menar han nu? Jag avbröt det jag gjorde och tittade på honom i spegeln och svarade. ”Den ända det skulle vara isåfall är ju du”. Det gick en stund och tystnaden blev för lång så jag tittade på honom och sa ”passar jag inte i den eller?” Han tittade på mig och svarade, ”jo om du går längs Rosenlundsgatan och särar på benen så…” Ögonen svartade för mig och jag fnyser åt honom argt ”jag klär mig hur fan jag vill, det bestämmer inte du”. Han gick fram till mig och tog tag i min arm och slänge runt mig så att jag såg honom rätt i ögonen. Jag försökte komma loss ut hans grepp men då slog han sin handflata mot min kind så att det ekade inne i badrummet. Utan att tänka så stod jag där helt stilla, han försvann ut ur badrummet och tog på sig skorna. Jag hörde hur dörren slogs igen och jag tittade mig i spegeln. Ser jag ut som en Hora? Är de det jag är? I tre år hade jag fått stämpeln, brännmärket och orden slagna i ansiktet på mig, nu fick jag det riktiga slaget i ansiktet.
I förnekelsens stund så bestämde jag mig för att strunta i vad han gjorde. Jag försvarade honom för mig själv och tänkte att det hände bara en gång och han skulle aldrig göra om det. Ingen kille gillar att en tjej ska bestämma. Jag tog på mig skorna och gick ut till honom. Vi blev samms igen och struntade i vad som hände för bara några minuter sedan.
Men detta var inte sista gången, om och om igen kunde ja få en handflata mot kinden eller en hård knuff. Aldrig knytnävar. Jag vågade inte tala om för någon att min pojkvän slår mig, jag visste inte äns varför han slog mig. Jag gick i tre månader och fick slag efter slag. Men jag sa aldrig någonting.
En natt när vi kommit hem från en filmkväll hos några kompisar så gick jag rakt upp på hans rum och slängde mig i sängen. Jag var så trött, klockan var mitt i natten och mina ögon ville bara blunda och försvinna in i drömmarnas värld. Då kommer han upp och sätter sig gränsle över mig i sängen. Han hade druckit under hela kvällen, jag var nykter eftersom jag skulle hem dagen efter och ville inte sitta bakfull på tåget hem.
Han började kyssa mig på halsen och klämma mig på brösten, men jag var för trött för att ha sex i det tillfället. Jag bad honom sluta för jag ville sova. Då tog han ett hårt tag i mitt ansikte och kysste mina läppar. Jag försökte knuffa bort honom och be honom att sluta. I den sekunden tror jag att alla mina krafter försvann och min kropp orkade inte mera. Jag svimmade och när jag vaknade upp så blödde jag näsblod, mina revben gjorde ont och mina handleder var blå. Han var inte inne i rummet, jag gick försiktigt ut ur rummet för att se vart han var. Han hade lagt sig i soffan och somnat.
NU klarade jag inte detta längre, det fick vara nog. Nu hade det gått för långt sa jag till mig själv. Jag ville ta mina saker och gå men det var mitt i natten och jag var mitt ute på landet. Vart skulle jag gå? Nästa buss gick inte förän kl 05.00 på morgonen. Jag började packa ner allt som var mitt och sen satt jag vaken resten av natten och väntade på att klockan skulle närma sig 04.30 så att jag kunde gå bort mot bussen. Jag var så rädd att han skulle vakna så när klockan närmade sig smög jag ner för trappan och ut genom dörren, då började jag springa. Jag var rädd att han kanske skulle vakna och se att jag hade stuckit. Jag sprang allt jag orkade med min stora bag och min stora handväska, när jag kände att benen inte orkade bära mig längre och axlarna inte orkade bära väskorna så skrek jag och fick nytt adrenalin som pumpade ut i blodet, jag sprang fortare och fortare. När jag kom fram så stod bussen där och jag hoppade på den med tunga och ojämna andetag.
Nu var jag säker, nu kunde han inte längre röra mig. Bussen gick in till stan och därifrån fick jag ta tåget hem. Jag ringde pappa på tåget och med tårarna i halsen fick jag fram ”hämta mig” . Han stod på stationen hemma i byn och tog emot mig på perongen istället för att vänta i bilen. Han tog mina väskor och jag sjönk ner i passagerar sätet i bilen. Mitt smink var utsmetat över hela ansiktet och näsblodet hade jag glömt av att torka bort. Resenärerna på tåget måste ha undrat vad som hade hänt mig men ingen hade frågat, inte äns konduktören. När jag kom hem var jag trött och sliten, jag slängde mig i sängen och sov bort hela dagen. Jag vaknade inte förän sent på kvällen då jag kollade på min mobil, 20 missade samtal och 16 sms. Från vem? Jo självklart var det han!
Jag var tvungen att bryta upp detta, jag ringde ett snabbt samtal till honom och det ända jag sa det var ”Nu är det slut, jag vill inte höra ifrån dig mer” Sen lade jag på luren. Då kom mamma in i mitt rum, hon hade hört min röst och antog att jag hade vaknat. Jag sa ingenting om vad som egentligen hade hänt, istället ljög jag och sa att vi bara hade bråkat och jag åkte in till stan mitt i natten och hamnade i bråk med någon som försökte stjäla min väska.
Absolut inte sant! Jag tror inte att min mamma gick på det heller men för den stunden så kändes det inte som att det hade hänt!
Läs mer i nästa inlägg om hur jag berättar allt för min mamma!
