Har efter några dagar börjat inse att det vi har inte funkar. Vi slutar prata
– bara sådär. Jag vet inte varför det här händer. Och i alla fall så blir jag väldigt ledsen och vet inte riktigt vad jag ska göra, om det är så att du är sur på mig av någon anledning, eller du kanske har massor saker att göra i skolan osv eller att någonting har hänt bara att inte jag vet om det. Men snälla sig till mig då! Så att jag inte bara sitter där och inte vet vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det sitter som en klump i halsen som inte vill släppa, som en tanke som sitter fastklistrad i hjärnan som hela tiden påminner mig om det här.
Jag gillar verkligen det vi har, för det är någonting helt speciellt. Har aldrig kunnat prata med en person om precis allting som med dig. Och det bästa är att du förstår mig, att du kan hjälpa mig och trösta om det behövs.
Ska det här förstöras? Eller kommer det vända och bli bra igen?
Snälla stanna kvar, jag behöver dig.