Äntligen håller jag på att komma ut på ytan, varför jag kallar det för ytan är för att jag kände att jag höll på att drunkna för några dagar sedan – drunkna i ett hav av förtvivlan och oro.
Idag mår jag betydligt bättre och jag känner att jag verkligen har greppat tag i livet. Jag har tagit tag i alla mina problem och löst det största trassliga momentet och känner att jag kan spinna iväg rakt framåt igen. Nu när jag tänker tillbaka så kändes det som att när jag höll i det där repet, så tippade marken under mig och den hade blivit så brant att jag knappt kunnat hålla i mig. Jag bara gled ned, fått brännsår och gjort illa mig längst vägen nedåt.
Nu har jag i alla fall förstått att det finns några pärlor där ute som verkligen tror på mig och stöttar mig likt betongpelare. Detta värmer och känns framför allt otroligt skönt.
Har i alla fall lärt mig att skilja på problem och problem. För det finns små problem och så finns det stora. Tyngden från axlarna har minskat markant efter att jag lärt mig att sluta älta och bara gå vidare. Det som har hänt har hänt. Det går inte att ändra på det förflutna. Bara framtiden kan bli annorlunda.