Det har hänt så mycket sen sist jag bloggade. Detta innebär också att massor har hänt -börjar med de bra nyheterna.
Åkte ju till London med min familj och några vänner till oss, det var riktigt kul att få vara i sin favoritstad för andra gången! Jag hade en idé om att åka dit igen om ett halvår, -japp. Ni läste rätt. Vill fira min födelsedag där. Vi firade 50 års födelsedag nu så varför inte min 17årsdag? Hoppas!
Träffade b l a Justin Timberlake och Barack Obama i London -väldigt roligt tycker jag! Han är så himla charmig… Har bestämt dejt med JT i oktober… 🙂
Den dåliga nyheten är väl att skolan har börjat, men också en tragedi, en katastrof som har satt mitt hemland i sorg. President Lech Kaczynski och hans Fru Maria Kaczynska m. omkring 90 passagerare som b l a var folk från olika politiska partier, präster, folk från militärer ja, alla de viktigaste i landet åkte till Ryssland för att sörja Katyn. En händelse som skedde för 70 år sedan och de skulle åka dit för att tända ett ljus, lägga en blomma, be en bön för de som miste livet denna hemska dag… Visserligen var den marken de skulle landa på inte mätt på polskt blod och sorg. Tidigt på lördag morgon väcker min bror mig (runt 9.00) och berättar att presidenten är död.
Dimman var så kraftig att de letade efter landningsbanan hela tre gånger, men lyckades inte. (Vill bara påminna att detta var en liten sorts militär flygplats, väldigt liten). Den fjärde och sista gången de försöker att landa går allting snett, planet vajar och skrapar med den vänstra vingen mot marken. De hamnar i en skog, planet går i miljontals bitar. Efter några sekunder börjar det hela även att brinna. Ingen överlevde, och de har fortfarande inte hittat alla de omkomna. Chansen att hitta en hel människa är lika med noll.
Hela världen sörjer med oss, vilket värmer. Men, varför behövdes denna händelse för att världen skulle kunna inse det som händt för 70 år sedan på sådant sett. Detta är en hemsk tragedi som kommer att lägga ett avtryck, ett ärr i våra hjärtan för evigt. När personer som dessa dör, inser man hur viktiga de var i vårat land.
Nu på slutet vill jag bara nämna några få saker, för att jag tänker mycket på dess anhöriga och arbetskamrater. Känslan måste vara hemsk att gå till jobbet (syftar på politikerna nu) och se dess rum där de alltid satt och jobbade.
Jag tycker synd om Presidentens tvillingbror, dotter och barnbarn.
Jag tycker synd om alla polacker, om de som står framför Presidentens Vita Palats i Warszawa och tänder tusentals ljus, gråter och sörjer och ber en bön för en riktig Patriot (och alla de andra omkomna) som älskade sitt land. Vårt land. Polen.
Vi är med Er.