Det är så himla svårt att skriva ett bra inlägg när jag varken kan eller får förklara mina känslor.
Ni kanske har känt den känslan förut, känslan av total tomhet. Jag har vart med om mycket skit men den här tomheten jag har just nu har jag faktiskt aldrig varit med om.
Jag känner mig inte ledsen, arg, irriterad, glad, besviken….inget! Det känns som att varje lite känsla i min kropp har flygit iväg och aldrig mer vill komma tillbaka.
Det är en väldigt konstig känsla. Jag förväntar mig att känna vissa känslor i olika situationer men dom kommer aldrig. Kan det var så att när man vart med om för mycket, så mycket att ens kropp och hjärna inte kan ta emot något mer, att man bara stänger av?
Aja
Idag fick jag den här komentaren ”Emma, den här killen vore något för dig” Nej sa jag och inget mer. Inte den killen, eller den eller den eller den. Endast tanken att jag skulle dejta, blir kär, bli tillsammans gör mig alltid nervös och orolig. Jag pallar det lixom inte. Varför, varför skulle jag utsätta mig för det igen? Det slutar juh i 60% av gångerna i rent kaos och jag måste plocka upp bitar av mitt hjärta som ligger utspridda överallt. Sätta ihop dom och vänta på att stygnen ska gå bort.
Jag är inte dum, jag veeet att alla killar inte är elaka och jag vet att det rätta är att gå ut där och försöka, för till slut hittar man något. I morgon, om ett år, om tio är. Om man är öppen för kärlek så hittar man den. Men jag är inte det och just nu orkar jag inte ens försöka.
Så fort någon kommer fram till mig på krogen tänker jag två saker och dom är inte speciellt trevliga. I mer än häften av gångerna har jag säkert rätt men jag har säkerligen dissat killar som har hjärtan av guld men aldrig får chansen att visa det.
Har jag dåligt samvete för det? Nej. Borde jag ha det? Ja. Inte för deras skull för jag tror knappas dom dör av ett nej från en tjej dom träffat en gång, men jag borde ha dåligt samvete för mig själv.
Jag ställer till det för mig själv hela tiden. Jag vet hur jag ska tänka och hur jag ska göra för att fixa det. Och det kommer väl någon dag snart men inte ikväll och förmodligen inte i morgon..
Men jag överlever. Jag har min familj och mina vänner<3 Och i denna tomma kropp är det en känsla jag inte saknar och det är kärleken till dom jag älskar.
Nog av mitt huvud idag.