Just nu är jag så trött på mig själv. Varför ska jag vara så jävla rädd för kärleken? Visst det är mycket som står på spel när man ska bli tillsammans med någon. Det är murar som ska rivas, man blir sårbar osv osv….sjuuuukt läskigt, iallafall för mig som har fått feta smällar efter jag gjort det. Och då blir det juh automatiskt att murarna blir högre och högre.
Jag har haft svårt att riva ner mina murar vääldigt länge men det senaste året har det varit enormt. Jag har inte ens gett mig själv eller någon annan en chans.
Jag har på något vis blockat alla tankar om kärlek.
Förra veckan sa en väldigt klok person till mig ”menar du allvar när du säger att du ser dig själv ensam i framtiden? Ingen man ingen familj” Mitt svar var ett självklart ja! Sen tänkte jag inte mer på det, förutom nu. Fy fan vad tråkigt. Jag har intalat mig själv om att det är så jag vill ha det. Men vafan! Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas.
Just nu försöker min hjärna säga åt mig att fortsätta med dom andra tankarna. Jag har intalat mig själv det så min kropp och hjärna reagerar med rädsla när jag tänker nått annat men det ska jag ändra på.
Fick ett tips om en bok, Hemligheten, det är utan tvekan en av dom bästa böcker jag läst i hela mitt liv. Man får reda på så mycket om hur hjärnan och kroppen fungerar under just kärlek. Alla rädslor, vart kommer dom ifrån, hur får man bort dom. Den borde alla läsa tycker jag.
I morgon är det en ny dag. Och den ska jag ta vara på.
Puss