Jag har spekulerat mycket kring döden nu de senaste dagarna. Jag har i många år lidit av ångest just av tanken på vad som efter döden komma skall, men nu när jag på något sätt kände att min mormor fick ro, bara kände det liksom, har jag nästan funnit mig i att vi aldrig kommer att få svar, men det vi får garanterat med döden är att det är helt smärtfritt. Tid finns inte i intet, inte heller oändligheten, så varför vara rädd även om det blir svart? För mig som är troende så låter himlen inte så pjåkigt heller.
Ibland undrar jag om man kanske är mer levande när man är död. Känns som att jag så många gånger i mitt liv kommit på mig själv vara bitter, nergrävd i ett hål, inte göra något alls, eller bara vräka ben n jerry’s och efter sista skeden inse att oops, was just happened?!
Men döden garanterar ju inte lycka? Då är alltså den avgörande frågan, är lyckan värd att ta smärtan för, eller inte, om smärtan är för outhärdlig?
Ibland undrar jag, eftersom att det är så mycket svält, abuse, krig blabla.. i världen, folk som mist alla dom älskar, vandrandes runt i enbart elände, varför inte fler faktiskt överväger döden? Nu låter jag knäpp, men jag bara filosoferar. Är världen en plats att försöka läka, eller bromsar vi bara det som är omöjligt att stoppa?
Med åldern tycker jag att jag blivit mer bitter. Jag var med om en olycka i april som riktigt ändrade mitt sätt att vara. Innan var jag hysterisk, blind, korkad, trodde människan var god från början, men av sin omgivning, och uppfostran blivit elaka(ni hajjar). Jag tåras sällan upp framför mina vänner, min familj varje dag. Inte i beklagelse, utan i brutal jäkla ilska. Känns som om dom inte ser eller förstår något. Det gör dom inte heller. And never will till den dagen dom själva upplever något dylikt. Mycket kan riva psykiskt i en människa, men inget kan sänka en något så illa.
Jag är alltid så glad utåt. Är det kanske det som skapar olycka? Eller är det mitt ständiga behov att känna att min lycka kommer från andras lycka, så är hela min familj bittra, och jag i misslyckade försök försöker göra dom lyckliga. Långsökt, men ni förstår säkert! -or?…
Det kanske inte alls hängde ihop i era ögon… Hur som haver, om jag lever via andras lycka kanske jag ska försöka leva genom min egen.
Dock har jag alltid tyckt att vara lycklig genom någon annans lycka varit en av mina finaste egenskaper.
Jag börjar fundera om jag kanske borde lägga min positiva, optimistiska energi enbart på de människor som tar emot det. Tillexempel min farmor, folk som irriterande nog trummar i otakt på gatorna eller mina godaste vänner helt enkelt.
Ochhh så spårade jag iväg igen. Nej… Nu ska jag försöka sova. Försöka…
Vad min mamma och mina syskon inte vet är jag inprincip sömnlös på nätterna. Däckar till på dagarna sisådär ibland. Mörker, tystnad och ensamhet får en att tänka så oändligt mycket.
xoxo, en mer less petra
Här får ni lite smakprov av en mer korkad, galen, knäpp och fantastisk tid- yngre dar…
(Den sista bilden var jag alltså helt seriös på i den åldern då jag och min syster lekte modell hos farmor, man bara reaaaaalllyyy)
