Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer. Längtar efter något som kan rädda mig.
Då har det lyckats bli ännu ett idol avsnitt, inget lyckades dock toppa Ms Moa. Men så lär det antagligen förbli. Nej nu har jag bäddat ner mig i sängen. Det har blivit dags att ladda inför ännu en arbetsdag imorgon. Det känns lite annorlund, faktiskt. Det var väl typ nio tio dagar sen jag var där sist. Har blivit som en liten mini semester nu. Dock ingen särskilt rogivande semester eftersom jag varit sjuk. Lite ironiskt faktiskt om jag tänker på att jag var sjukskriven kortare tid efter blindtarmsoperation än av den förkylning. Helt otorligt.
Jag antar att psyket har varit med och spökat lite mer denna gång. Det känns så motsägelsefullt att gå dit och verkligen få leva ut. Att konstant känna den enorma tillfredställelsen utav att man verkligen har valt rätt yrke. Jag unnar alla att få ha den passionen och det intresset för sitt jobb som jag haft och fortfarande har. Men de svider nästan för mycket att vara där, känna det och veta att man inte kan fortsätta att göra det. Jag vet att jag borde ta vara på stunden. Men det går nästan inte, jag har iallafall inte lärt mig att hantera sorgen över det ännu. Men jag kommer över det, någon gång. Det är ju trots allt bara ett jobb.
Sov gott nu, så ses vi förhoppningsvis pigga och glada imorgon…