Jag funderar ofter över ens öde. Finns ödet, vad är ödet och kan vi själva påverka vårat eget öde. Absolut så är den personliga drivkraften och viljan något som alla har. Men hur vet vi att det faktiskt inte var förbestämt, när vi tänker på de val som vi har tagit i vårat liv. Men säger ju alltid att man kan styra över sitt eget öde. Men hur vet vi att vi kan det, det kan ju lika gärna varit så att när vi står där vid vägskälet och ska välja riktningen för vårt öde, så har ödet redan besultat åt vilken håll vi ska. Det andra har egentligen aldrig ens varit ett alternativ. Förstår ni hur jag menar, det är lite luddigt och jag förstår knappt själv. Men jag försöker ta på det, skrapa lite på ytan bara.
Men som exempelvis när man tror att något är eller har varit viktigt för än. Hur vet man att det är så, att det inte bara är något som man själv har fått för sig ska vara viktigt. Eller tänk om man har missat en massa saker som man egentligen skulle tagit till sig utav. Det kanske var meningen att man skulle ha hållt kvar vid något. Det kan ju ha vart så att ödet ville något som man bara tota lignorerade. Jag vet inte, jag förstår såklart att man inte kan eller ska veta och förstå allting. Även fast man vill, så kanske det faktiskt inte finns en mening med allt. Kanske är det så att en händelse som jag håller kvar vid stenhårt. Som jag anser har präglat och präglar mig fruktansvärt mycket som individ. Överhuvudtaget inte har någon som helst betydelse för mig som person. Kanske har jag intalat mig själv fel, det var kanske något annat, som jag ännu bara inte lyckats sätta fingret på. Jag vet inte.
Jag är en otroligt starkt ”känslostyrdmänniska”. Allt jag gör, gör jag på mitt sätt. Med en stark åsikt och ett stort behov av att vilja påverka bakom det. När jag är glad är jag överlycklig och när jag är ledsen så är jag helt jävla förstörd. När jag hatar så hatar jag så mycket att jag nästan vill döda. (Någon mentalspärr verkar jag ju dock som tur ha.) Men när jag älskar så älskar jag till tusen. Jag tror att jag nästan älskar för mycket, om man nu kan göra det. Men för mitt eget bästa, om ni förstår hur jag menar. Jag vill alltid betyda något, för mig själv , för andra, för alla. Jag vill alltid att de människor som jag känner, ska kunna betyda något för mig och för andra. Jag vill även alltid att de ska veta om att de gör det också. Men jag tror att jag är bra att förmedla sådant, jag försöker förmedla sådant. Jag är så brutalt ärlig som jag bara förmår mig själv att vara mot alla. Men ibland så känns det som att det blir för mycket. Som om de människor som jag omges av, kanske inte förstår hur man menar. Det kan bli både påfrestande och om jag nu ska kalla det för lite obehagligt. Att umgås med någon som hela tiden levererar och presterar så mycket, till och för allt.
Någonstans så är de väl charmen antar jag, att vi alla är olika. Ser på saker på helt skilda sätt, därav har ju alltid resultaten olika värde för olika personer. Allas värderingar väger olika och så ska det få vara. Men ibland så undrar jag, ifall inte allt skulle vara så mycket lättare, om jag var bättre på att vara lite mer passiv. Eller kanske ska jag inte säga passiv, men anpassningsbar. Att jag helt enkelt inte la för stor vikt vid allting. Kan de vara så?