I’ve got the moves like Jagger

Nu har bloggabstinensen slagit till. Jag är tillbaka, för ett tag är den kreativa tankeverksamheten tillbaka, antagligen just på lån. Jag har fyra minuter över, hänger på plattformen endast, snart rullar tåget in och vi tar oss tillbaka till verkligheten.
Jag har sedan jag föddes varit lillgammal. Ni vet lilla fröken duktig. Hon som satt tyst på stolen i klassrummet och räckte upp handen. Samtidigt som de andra var i en helt annan värld. Värstingarna låg på golvet och brottades. De som inte var lika okontrollerade satt vid bänkarna och kastade sudd istället. Men jag satt där tyst som en liten mus, fick en menande blick av fröken antagligen även någorlunda djup suck med. Men det var okej. Vi förstod varandra jag och fröken. Vi tyckte synd om dessa små jubelidioter som inte hade nog med förstånd. Några år senare när kaoset i klassrummet fungerade någorlunda bra, så var de på rasterna som olikheterna var påtagliga. De andra spela fotboll, hade snöbollskrig eller stod och ”råkade” kasta in tennisbollar genom matsalsfönstret. Men inte jag, jag satt förnöjt på någon bänk i min svarta kavaj som var i precis samma modell som mammas. Jag var stor, jag var mogen. Jag var den där tjejen som de skulle gå så bra för. Hon som definitivt skulle läsa en massa på universitetet, för att sedan dra in sin första miljon innan 25årsdagen. Jaja, ingenting är väl omöjligt. Dock känns den verkligheten inte så påtaglig. Idag är jag hon som försover mig, har en relativt risig utbildning. Som egentligen inte känner sig utmanad till att läsa vidare överhuvudtaget. Jag blir alltid för full, röker för mycket. Knytet aldrig skorna har grönmålade nedbitna naglar, och tar sig till jobbet utan att reda ut hårknuten jag sovit i. Men vet ni jag är nöjd ändå, jag älskar mig själv. Oftast iallafall, jag är precis så som jag är. Jag gör mig inte till för någon, och jag tror att när jag ser tillbaka på det här så kommer jag vara stolt över mig själv. Jag ser småtjejrna som springer runt på Sture alla som ser likadana ut. Har samma åsikter som vars största problem utåt är ifall man redan nu kan köra svarta strunpbyxor eller om man ska hålla kvar till de hudfärgade. Men vem är jag att dömma. Men ta det lungt det är bara ett utspel av mina försommar. Nej vet ni när jag sitter på kvarterskrogen om tjugo år i mina kilklackar som troligtvis varit ute lika länge, leopard dress som är sådär extra osmickrande och framhäver varenda cellulit och bilring. Fortfarande dricker fanta och rose. Så kommer jag antagligen inte förstå hur patetisk jag upplevs. Jag hoppas att jag även då känner mig nöjd. Då kan jag istället får sitta där nöjd och fantisera kring hur mycket de där fräscha 25åringarna bara får drömma om mig. Se men inte röra haha.