Livet är svårt att försvara när det är svåra dagar. Men det är nödvändigt. Nödävndigt att stå upp för sig själv. Alla har svackor. Vissa djupare dalar än andra. Men var vi än vandra, så är dalarna många och långa.
För drygt 10 årsen började mitt helvete på allvar. Jag blev mobbad. Människor tryckt ner min integritet i skorna. hällde ut integriteten på marken och trampade på den.
Jag var hatad. Av väldigt många. Varför? Jo, för att jag var jag. Det finns inget folk hatar mer i lilla Sverige än när andra har åsikter. Avviker från det ”normala”.
Jag vågade vara mig själv. Jag vågade stå pp för mina åsikter, OCH jag vågade vägra anpassa mig till innegängen. Istället gick jag min egna väg. Folk hatar sådant. Jag älskar det. Piss i motvind eller ej, det är likväl min egen väg att vandra.
Så här lång tid efter, mår jag fortfarande väldigt dåligt. Visst har jag fått hjälp och råd, men Rom byggdes inte på en dag…
Detta plågar mig varje dag. Men ingen kan vara lyckligare än jag. För jag är jag.
//April Carter