Ja dåså, nu har jag handlat och tagit en liten promenad, Ikväll får de bli burgare, orkade inte tänka fram något annat.
Ni vet de där ungen som ni hatade som liten, han som alltid va bråkig, störig, dryg och rent elak mot allt och alla, kompisar som lärare? Den ungen va nog jag ett tag.. när man ser tillbaka och tänker efter hur man var som liten så ångrar jag mig nå enormt. Jag tror inte att någon av mina lärare kan ha vart speciellt nöjda med att behöva dras med mig dessa år. Damp, ADHD, eller ”aggro” som man kallades då var nog rätt milt gentemot hur jag betedde mig ibland, och de tror jag att många av mina äldsta vänner kan intyga. Men någonstans ändrades det, efter ett par seriösa samtal med lärare och mamma så lyckades jag också växa upp. Kalla mig ego men ja är hur nöjd som helst med vem jag är idag, jag skulle inte vilja vara någon annan heller. Från 7:an någonstans så började jag förändras ordentligt och därefter har jag aldrig fallit tillbaka in på samma spår, nog har ja haft några dispyter med lärare där efter, men då hare inte vart mitt fel! haha. Och nu 6 år senare är jag mer en svärmors dröm än en plåga för det sociala samhället. Människor kan förändras, och du vet aldrig vad det är som kommer att förändra dig. Så är det något du tänker på eller är missnöjd med eller helt enkelt bara tror om dig själv så går det att ändra på, I promise. Jag menar inte att en pessimist måste bli en optimist eller något sådant men försök åtminstone att bli en realist, och inse vad som faktiskt är viktigt i livet och vad du kan göra för att uppnå det.
så nu tänker jag inte leka mer dr.phil utan gå och se Game of Thrones istället. S02E03 is out! Ciao