Jag finner mig själv sömnlös, ensam på baksidan av netto.
Kaffe från statoil bredvid.
Natten skulle bjuda på meteorregn från de blå.
Innan var det molnigt, men himmeln har spruckit.
Stjärnorna visar sig så gott de kan genom stadens brandgula sken.
Hur mycket jag än kan beundras av städernas alltid så upplysta vägar och brist på mörker.
Så förstör dom min natthimmel.
Min natt.
Stjärnorna är en del av naturen, för mig.
Jag vill kunna se dom när dagen passerat.
En stjärna till hands, för mycket begärt.
Jag har Craig Davids röst intill, tyst, så jag än kan höra dov trafik från vägarna från andra sidan.
Det är höst i vindarna.
De är inte lika mjuka och smekande som de var om våren.
Det isar till.
Jag gillar hösten, nej.
Det gör jag inte.
Jag hatälskar den.
Du är fin, på ett vackert sätt dödar du naturen.
Jag gillar inte det, jo.
Men inte döden i sig.
Hade den inte funnits så nära oss hade jag fått ett sms.
Ett sms från min mormor.
Påminnelse om att meteorregn skulle komma.
Hon visste hur mycket jag älskar rymden och dess natur.
Och hon hade hoppats att allt var bra med mig.
Hon hade berättat om hur skönt det var i hennes ännu blomstrande trädgård.
Hon hade skickat en kram.
Räcker det inte att ta näringen ur vår natur?
Att dölja mina stjärnor, ge mig en frostig kyss om kinden, räcker det inte så?
Inatt skänker jag en tanke till dig, en tanke om dig.
För mig finns du än, fina mormor.
Du är mitt klöver.
Fin är du.