Minne är, som sagt, något jag inte precis har mycket av. Eller vad man ska säga? Jag glömmer saker så fort.
Jag ska börja med medicin för min ADHD i sommar eller höst, brors på vad jag känner för. Och jag har då hört och läst att minnet förbättras.
Vilket gör mig sjukt förväntansfull och glad, tänk att äntligen komma ihåg vad jag gjort och sett! Jag kan svara direkt på frågor och till och med komma ihåg datum och allt! För mig kan ett år vara en månad men samtidigt som två år. Det är så jobbigt och frustrerande.
Men detta skrämmer mig också.
Man ser så mycket hemska saker, nästintill varje dag, genom nyheter, internet och upplevelser. Tänk att minnas allt detta? Hur står ni alla ut?
Om jag, till exempel, ser bilder på djurmisshandel blir jag genast sjukt förbannad och ledsen. Helt ärligt vill jag bara tortera dessa människor.
Jag får såna sjuka planer i mitt huvud som jag inte ens vill dela med mig av, jag blir så besviken på dessa människor.
Så jag kan då glädjas av att jag sen inte minns exakt hur det såg ut, och efter någon dag glömma det helt.
Och jag är glad över att jag kan lägga saker bakom mig, gå vidare och vara glad över annat.
Men sen, det mest negativa över att ha dåligt minne, kan jag tycka, är att jag inte minns hur vacker himmeln var igår kväll när solen sjönk i horisonten.
Hur fantastisk dagen var när jag promenerade längst gatorna i staden, vad jag gjorde min förra födelsedag, när jag lärde mig cykla, första dagen på högstadiet, att jag tydligen gick på gymnastik som barn. Jag dansade också, det enda jag minns är att min lärare hette Rebecca. Att jag tydligen testat squash med en före detta vän. Jag vill minnas alla fina stunder, små som stora. Jag får vara nöjd att jag ens minns något från min barndom. Men när jag ska berätta blir det oftast fel, då jag misstar hur gammal jag var, vart händelsen inträffade och hur det gick till.
Jag blir så ledsen på folk som utnyttjat mitt dåliga minne till deras fördel, genom att säga ”äsch, du minns inte ändå.”
De har fått mig att verkligen tro jag sagt eller gjort saker som sedan visat sig vara fel. Och det får mina tankar att balla ur ännu mer.
Ni kan inte förstå hur mycket mina tankar uppehåller mig, inte bara om nätterna, utan hela långa dagarna.
Jag tänker jämt och ständigt ”vad är det?”, ”vad sa hon?”, ”vad skulle jag göra?”, ”när skulle jag dit?”, ”hur gammal var jag då?” och mycket mycket mer. Allt på en och samma gång, varje minut, huller om buller.
Men jag hoppas på det bästa, ser fram emot förändring och ser verkligen fram emot att minnas saker detta året. Detta ska bli bra!