När man har gått runt och känt sig helt ensam, tom och halv. Det man trodde man kunde klara sig utan, som är en sådan stor del av ens liv. Det är som när man står och kollar på perrongen, ser ut som en stjärnhimmel som råkat fastna på perrongen för alla tuggummin som man själv bidragit med. När man vet att det krävs fler än bara jag för att få den där stjärnhimlen där.
Kommentarer är stängda.