Luften gick ur mig. Jag drack den sista droppen av rödvinet innan tårana började rinna ner från mina kinder. Lågan av stearinljuset fladdrade till och hulkandet kom, grät som ett barn. Lämnade restaurangen.
Mötet gick inte som jag ville och kanske är jag dum som tror att jag kan äta kakan och behålla den samtidigt. Självklart visste jag att det skulle bli svårt att få min vilja igenom och att det skulle gå helt smärtfritt till men luften har gått ur mig.
Vägen hem från Vasastan till Kungsholmen var mörk och kall. Den där kylan som biter sig in ända in i benmärgen och bättre blev det inte av tårarna som fortsatte rinna och det gör de forfarande…förresten, rinna är att underdriva, SPRUTA, är det rätta ordet.
Jag skulle behöva en kram av min bästa vän, Jossan, ett stryk genom håret som säger att det löser sig och att det blir bra, men vi har ett helt hav mellan oss! Och kanske löser det sig….men inte så smärtfritt som jag hoppades på.
Nu har jag en hel del beslut att fatta och tänka över…Pappa tyckte att jag skulle gå och lägga mig och låta alla känslor och tankar vila under natten. Imorgon ska jag träffa pappsen och prata om allt. Även pappa är min bästa vän, han berättar jag precis ALLT för. He´s daddycool.
Jag ska forstätta dricka mitt te nu, fortsätta gråta, lyssna på melankolisk musik & tycka lite synd om mig själv i den mörka januarinatten.
Saknar dig mer än mest nu….
Min älskade pappa