Jag sårar människor jag älskar mest, jag är handlingslös och kan se ut i tomma intet timme efter timme, jag vill sy igen min mun och aldrig tala igen, jag öppnar mina ögon som svider av salta tårar.
Men har ingen aning om varför. Varför sprider sig denna sorgsna känsla från topp till tå? Vad har jag att vara ledsen över? Vad har jag att gråta för? Är det chocken av att slängas in i verkligheten igen, att vandra samma gata upp & ner, dag in & dag ut. Är det alla måsten som hindrar mig från att springa naken och skratta? Är det naturen som börjar vinka sommaren hej-då?
Jag vet inte.
Ringde min far för några värmande ord, för att höra att det löser sig och blir bra. Fick inget stopp på tårarna och hulkandet var bara frigörande för min själ. Bestämde oss för att äta lunch ihop med ingående pep talk.
En lunch och ett par koppar kaffe senare känns livet lite enklare. Att få prata ut, lyssna, prata lite till och lyssna lite till och se hur solen strålar klart medans de mörka molnen blåser bort…Det är inte så farligt, det är bra nu.
Ett samtal med min pappa. Tack.
