När jag var ihop med mitt ex var jag en annan person, en annan flickvän än den jag är idag.
En sämre människa, en sämre flickvän
Jag känner mig mer som mig själv Nu än Då.
Jag påverkas lätt av de omkring mig.. och tyvärr påverkades jag av många negativa saker.. bland annat negativitet.. jag var mer lättretlig, sur och svartsjuk och startade lätt bråk… allt helt i onödan.
Men det är svårt att ta sig ur, när man blivit den personen… som man egentligen inte känner igen.. som egentligen inte var Jag.. men som jag blev.
Nu är jag mycket gladare, jag mår bra, jag vänder inte på allt till att kunna bli något att bråka om, jag tar inte saker fel som jag gjorde innan, jag hetsar inte upp mig över småsaker. Jag brukade ibland tänka att jag skulle komma hem och hitta mitt ex med någon annan och tänkte hur jag skulle hantera situationen och att det då skulle vara slut.. ibland kunde jag till och med tänka att jag ville att det skulle hända.. och ibland kunde jag tänka att jag skulle bli förbannad och äcklad.. men om jag skulle tänka så nu skulle jag tänka helt annorlunda, reagera helt annorlunda.
Jag skulle inte bli arg på samma sätt, jag skulle dö, inombords, mitt hjärta skulle krossas totalt, det skulle göra så fruktansvärt ont, fysisk smärta, jag skulle tappa all livslust, jag skulle inte vilja fortsätta med något, allt hade känts totalt hopplöst och jag hade aldrig velat träffa någon annan i hela mitt liv, jag hade velat leva i celibat resten av mitt liv, jag skulle aldrig vilja känna så igen.
Men jag tänkte inte så.. jag tror inte att min sambo kommer vara otrogen, jag litar på honom, jag tror inte han skulle förstöra allt vi har, jag tror inte det.. men ibland hamnar mina tankar där ändå.. tror jag gör så ibland för att ”förbereda” mig, OM det skulle hända, så har jag tänkt igenom det lite..Men.. jag vet att OM det skulle hända skulle jag bli förstörd, totalt förstörd och ingenting i hela världen skulle kunna hjälpa.
Jag blir extra känslig när jag har mens, jag blir inte arg av mig, utan blir ledsen, för småsaker, och jag tänker mycket, ibland när snön precis lagt sig och jag ser min sambos fotavtryck i snön när jag ska till jobbet undviker jag att gå på hans fotspår, för att jag tänker att, detta kanske är det sista jag har kvar av honom, om något händer honom finns hans fotspår kvar i snön.. precis som den är kvar för alltid. Jag har lugnat mig väldigt mycket om jag jämför med innan när vi flyttade ihop och jag blev jätteledsen varje gång han stack och tränade.. det var som jag var ensammast i hela världen. men nu går det bra, fast idag var jag nog lite känslig, hade ju helst av allt velat ha honom hemma, hos mig.
Det är märkligt hur en person kan förändra livet så mycket för en annan. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat tro att man kunde må så här bra, som med honom. Och jag gör allt för att få vara med honom resten av mitt liv.