Anton Ewald – Begging
Jag tippade ju detta till final sist jag skrev om det, men när jag såg framträdandet i Lördags kunde jag faktiskt hålla med om att han var värd Andra Chansen. Jag blev inte 100% imponerad, utan vill se honom övertyga mig igen om att han är värd en finalplats. Jag vet inte om vi kanske har blivit lite hårdare nu när det gäller flickfavoriter? Vi kanske kräver och vill se lite mer än bara en söt, dansande kille. En sångröst till exempel?
Felicia Olsson – Make me no.1
Jättekul att hon tog sig till topp 5, verkligen! Trodde hon var totalt uträknad i och med att hon tävlade mot redan etablerade namn. Men är det en sak man borde ha lärt sig vid det här laget så är det ju att folk som röstar i Melodifestivalen tycks gilla underdogs. (Sarah Dawn Finer 2007, Eric Saade 2010, David Lindgren 2012 som tre exempel) Ställer mig dock frågande till hennes fortsatta karriär. Det hade nog krävts en direkt biljett till finalen för det. Jag menar, vem bryr sig om att uppmärksamma en femma i en deltävling – som dessutom är helt okänd? Troligen ingen.
Joacim Cans – Annelie
Det enda jag sitter och tänker på när man ser det här är varför han i helvete ger sig på något så tramsigt och dåligt som det här? En låt tillsammans med Hammerfall hade troligtvis tagit honom ännu längre. Nu blev det inte mycket mer än en sista plats. Vad hade han förväntat sig? Det konstigaste av allt måste vara att han trots förlusten väljer att fortsätta på samma spår inom samma musikstil. Kan inte annat än och önska honom lycka till.
Swedish House Wifes – On top of the world
Som jag tidigare nämnt så hade jag ju detta bidrag som favorit. Men som jag även då nämnde skulle detta resultera i antingen en flopp eller en succé. Tyvärr blev det flopp. Och jag förstår egentligen inte varför. Jag vet inte om folk kanske är trötta på gamla schlagertanter som gör comeback med nya moderna sound eller vad det beror på. För låten var det inget fel på. Den är helt suverän, det kan väll fler än jag hålla med om? Mer irriterande och surt känns det ju när man även läser att många utländska jurygrupper satt detta bidrag som favorit. Där gjorde ni kanske ett misstag Sverige.
Erik Segerstedt & Tone Damli – Hello Goodbye
En perfekt radiolåt. Den är som skräddarsydd för Rix FM och Mix Megapol. Och det är väll inget fel med det. Himla trist bara att den måste ta någon annans plats i Melodifestivalen först.
Louise Hoffsten – Only the dead fish follow the stream
Louise Hoffsten är en stor, etablerad och välkänd artist. Som dessutom lider av MS. Därav anledningen till finalplatsen. Sympati röster blandat med ”vi-vet-vem-hon-är-röster” är svårt att slå. Jag må vara osympatisk eller hård. Men allvarligt talat – låten! Det är väll ingen som minns den idag?
Rikard Wolff – En förlorad sommar
Jag tror såhär. Dom som vet vem Rikard Wolff är röstar självklart på honom. Vi snackar kanske en liten äldre blygsammare generation som inte är särskilt villiga till att lägga en slant och ringa in och rösta. Sen har vi den andra delen av folket – dvs sisådär 70% av Melodifestivalens tittare – som kanske inte har en blekaste aning om vem han är. Dom tycker nog snarare att låten är rena rama skiten. Jag väljer att lägga mig någonstans där mitt i mellan. Kanske inte världens bästa låt att ställa upp med som sin debut, men jag vet åtminstone vem Rikard Wolff är – och vad han gjort tidigare – och tycker därför han förtjänade en något bättre placering.
Sean Banan – Copacabanana
Vågar jag vara kritisk utan att riskera att få halva Sverige efter mig? Nej men okej. Finalplasten var given. Det förstod man redan innan bidraget presenterats. Och jag håller helt med om att den största showen vi blev bjudna på var Copacabanana. Men sen å andra sidan undrar jag om Sverige verkligen vill ha detta när det väl gäller? Är det såpass bra och ”seriöst” så det skulle kunna platsa i Eurovision? Jag vet inte, och jag vågar inte spekulera i det heller. Såvitt jag har förstått det verkar allt kunna vara möjligt när det gäller bananen. På gott och ont.