Mitt i semesterdimman har jag sett att Pride kickat igång hemma i Sverige. Vad roligt för er/oss som har glädjen och förmånen till att faktiskt fira det. Eller att överhuvudtaget ha en sådan dag tillägnad oss. Oss som är lite ”annorlunda” om man väljer att se det så. Detta fick mig att tänka på hur det ser ut i exempelvis Kroatien där jag nu befinner mig. Jag kan väl bara lugnt konstatera att här skulle då inte jag vilja vara bög. Det är konstigt egentligen att landet tycks ha kommit så långt efter – om man jämför med oss och dom nordiska länderna – när det gäller just homosexualitet. Det känns konstigt just för att jag ca. ett dygns bilfärd härifrån kan ha superblonderat hår utan att någon egentligen bryr sig. Medan ett dygns bilfärd söderut hemifrån resulterar det där superblonderade håret i långa blickar och diverse viskningar jag inte förstår. Ja ibland undrar jag nästan om dom inte får ont i nacken. Så extremt är det faktiskt. Jag har gjort lite research och inte kunnat hitta att det ska finnas en enda gayklubb (åtminstone inte öppet) här i södra Kroatien, på de största turistorterna. Vill man ha lite av den varan får man flytta till Zagreb, huvudstaden. Och det får mig att tänka på bögarna/flatorna som faktiskt bor här. Som inte kan, vill eller får fly (ja jag väljer ordet fly för det är ju just vad det är) härifrån. Vad gör dom? Förmodligen det värsta och det jobbigaste en bög kan göra. Stänger in sig själva och låtsas leva ett liv dom egentligen inte vill. Och hur det känns vet ju alla vi – numera öppet homosexuella. Eller hur? Ni kommer väl ihåg hur det kändes i magen vareviga dag innan vi valde att våga komma ut?
Därför går mina tankar härifrån utlandet – mitt i denna Pride yra – till alla dom som inte kan och får fira just detta spektakel. Kan inte Pride fokusera lite mer på dom i stället än för vilka stora artister de lyckas boka till schlagerkvällen? Dom lär vi få se i Melodifestivalen nästa år ändå. Tycker vi sammanstrålar i en skål för alla smygbögar i stället. Stay strong and be beautiful!