Jag trodde jag skulle dö igår när älskling ringde mig och sa att det var något fel på Fendi. Att det vi kanske omedvetet gått runt och väntat på skulle inträffa redan nu. För att dra historien kort så har en av våra tre små bebisar – alltså Fendi – problem med sina bakben. (Till er hundägare eller till er som har lite koll så är det alltså patella lilla hjärtat har.) Hon har sedan tidigare opererats för sitt ena ben med lyckat resultat, och har därför inte haft några särskilda besvär mer än att det andra benet ibland ”ballar ur”. Men då har hon haft sitt friska ben – dvs det opererade – att stödja sig på.
Igår hade alltså det friska benet av någon konstig anledning helt slutat funka. Hon fick häva/krypa sig fram med enbart två framben alltså. Givetvis trodde man det värsta, och att det enda rätta var att låta henne få somna in. Förstår ni paniken här? Det är liksom vår lilla bebis ju. Men efter att ha varit hos veterinären idag så har mina nerver återgått till det normala igen. Efter både röntgen och noggrann undersökning så konstaterades det bara att det krävs lite fler undersökningar i veckan, en eventuell ”operation” till för att rätta till det som tydligen hade blivit en inflammation, och lite rehab för lilla prinsessan ett tag fram över. Med medicin och antibiotika. Hon lider alltså inte av det, vilket var min största skräck. Och efter att vi varit inne hos farbror doktorn igen nästa vecka, och efter att vi tömt plånboken på ytterligare ett par tusen (vad gör man inte för sina barn…), så ska hon allt bli sitt egna lilla jag igen.
Ja jisses. Puh vad jag ogillar sånt här! Hon skrämde verkligen livet ur mig. Tänk om djur kunde prata. Vad bra det hade varit?!
Lilla hjärtat med sitt lilla plåster på väg hem igen.