Det är när familjen åkt hem som man verkligen känner av dom här femtio milen som är i mellan oss. Det är när dom efter två korta små dagar begett sig upp till Värmland igen som man verkligen inser hur tråkigt det är att man ses så sällan. Den här vanliga vardagen tillsammans finns ju liksom inte, och när man väl ses måste allt vara så uppstyrt och allt måste gå i ett för att man ska hinna med så mycket som möjligt. Man blir lite nedstämd när man inser att nästa gång vi ses är om ett par månader igen. Om man har tur.
Idag är det i alla fall måndag. Och den innehåller precis vad en måndag brukar innehålla. Jobbiga, trötta morgnar, full rulle på jobb för att sedan tröst äta en chipspåse framför tvn. Försöker koncentrerat glo på Parneviks på TV3 – jag bara älskar mamma Mia, vilken härlig kvinna – men minstingen i familjen stör mig en aning. Hon vill ju också ha chips. Tigg hund, nej inte alls.. (?)
