Måndag. Då var det dags igen typ? Jag var omänskligt trött i morse. När klockan ringde trodde jag livet skämtade med mig först. Tills jag kort därefter insåg att nej, det var ju just precis detta som var livet. En måndag innebär också alltid mycket att göra på jobb. Därför lagom slut i huvudet när man kommer hem till tre uppmärksamhetskåta hundar. Låt mig va typ? Lagat min matlåda (ja men ibland så) och har nu landat i soffan. Älskling är iväg på något träningspass och jag sitter ensam och blickar ut över lilla Malmö.
Ikväll saknar jag Värmland. Familjen och Värmland. Jag har mina sådana dagar ibland. Det har jag nämnt innan för er. Dagar då man faktiskt inser att, shit vad jag missar precis allt vad som har med min familj och göra och allt som händer i deras liv. Visst finns det telefon. Facebook, Instagram och allt vad det nuförtiden heter, men kom igen. Det är ju ingenting i jämförelse. Jag hittar liksom ingen riktig lucka till att ta mig tid och faktiskt åka upp heller. En helg känns inte lönt 60 mil ifrån liksom. Såg fram emot att för en gångs skull få fira jul tillsammans. Det sket sig ganska så snabbt när jag insåg att jag jobbar just julen. Jag vet inte riktigt när vi ses. Jag får fortsätta jobba på dom där telefonsamtalen. Dom som aldrig blir av ni vet. Jag lovar att ringa idag men glömmer bort, hinner inte med och orkar inte. För att dagen därpå göra samma sak igen, och för att veckan därpå komma på att oj, jag ringde aldrig.
Vilket tramsigt inlägg detta blev nu. Jag ville ju egentligen bara berätta om min fantastiska måndag. Fick precis ett samtal av hjärtat. Han tycker tydligen inte det räcker med träning för idag utan kom med förslaget om en powerwalk innan läggdags. Min fastklistrade röv i soffan har helt enkelt inget annat val än att haka på.
