Och så var vardagen tillbaka. Den knackade på igen lika fort som den försvann sist. Jag är åter på jobbet precis som vanligt. Åtminstone i två veckor innan det blir en veckas semester igen. Vad händer då? Jo då ska jag, mannen och dogsen bege oss upp till dom värmländska skogarna för att spendera tid med min familj, plus fira pappa som fyller jämt. Ska bli obeskrivligt skönt att – om inte komma bort från Malmö ett tag – bara ta det riktigt lugnt och njuta av friheten och lugnet en tid. En frihet och ett lugn som jag i tonåren fick panik över, men som man idag ett par år senare snarare känner ett behov av lite då och då. Konstigt det där egentligen…
Igår uppdagades det även att en utbildning jag i smyg gått runt och tjuvkikat på en längre tid nu öppnar sin antagning nästa vecka. Och oj vad nervös jag blev. Det kändes lite som att nu eller aldrig. Och visst, klart jag ska söka. Men man kommer inte ifrån att det samtidigt känns lite läskigt (typ, ska jag ta chansen att få min dröm besannad men samtidigt också ta risken att få den totalt krossad?). Jag avskyr det där med att andra ska bedöma vad jag är bra och inte bra på. Att någon ska ta min talang och något som jag vet att jag är riktigt grym på, diskutera och ifrågasätta den och ge MIG ett besked på om jag duger till den eller inte. När det i själva verket är det enda jag kan. Det enda jag är ämnad för att göra.
