{"id":9190,"date":"2015-02-09T15:55:05","date_gmt":"2015-02-09T14:55:05","guid":{"rendered":"http:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/?p=9190"},"modified":"2015-02-09T14:22:42","modified_gmt":"2015-02-09T13:22:42","slug":"en-vintersaga","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/2015\/02\/09\/en-vintersaga\/","title":{"rendered":"En vintersaga."},"content":{"rendered":"

Det h\u00e4r \u00e4r ett exempel p\u00e5 vad som h\u00e4nder n\u00e4r skrivargl\u00f6den trillar in. N\u00e4r inspirationen fl\u00f6dar och pennan gl\u00f6der. Det \u00e4r mitt inre, mina p\u00e5hittade historier. Det bara kommer. V\u00e5gar man dela med sig av s\u00e5nt? Borde man? Det finns oftast inget sammanhang. Det \u00e4r ofta lite luddigt och m\u00f6jligtvis konstigt. Bara fantasier. Jag vet sj\u00e4lv inte vad detta \u00e4r eller vad det leder till. Det bara kom. G\u00f6r vad ni vill med det.<\/em><\/p>\n

Isande kyla. Vit sn\u00f6. Sm\u00e5 kristaller av is som lagt sig som ett glittrande ljust t\u00e4cke \u00f6ver den frusna marken. M\u00f6rker. Det m\u00e5ste vara sent. L\u00e5ngt borta h\u00f6rs ett m\u00e4rkligt\u00a0djurl\u00e4te. N\u00e5gon eller n\u00e5got tycks utf\u00f6ra n\u00e5gon typ av klagos\u00e5ng. Kanske \u00f6ver m\u00f6rkret. Kanske\u00a0kylan. Kan inte t\u00e4nka klart. Alldeles f\u00f6r kallt. En isande kyla. Huvudet dunkar och kroppen har domnat. Sn\u00f6. Sm\u00e5 kristaller. Kan inte k\u00e4nna f\u00f6tterna. Det \u00e4r f\u00f6r kallt. Pl\u00f6tsligt h\u00f6rs fotsteg n\u00e4rma sig. Inga klumpiga hektiska fotsteg. Tv\u00e4rtom. Dom h\u00f6rs knappt. Men trots det kommer dom n\u00e4rmare. S\u00e5 sv\u00e5rt att s\u00e4tta fingret p\u00e5 det, men jag h\u00f6r det. N\u00e5gonstans kommer medvetandet tillbaka. Sakta kommer synen krypande tillbaks.\u00a0Sakta ser v\u00e4rlden helt pl\u00f6tsligt mycket klarare ut. Det \u00e4r verkligen m\u00f6rkt ute. Hade det inte varit f\u00f6r den vita sn\u00f6n som lyser upp dom tunga m\u00f6rka grenarna som omger mig skulle det troligtvis vara kolsvart. Nu \u00e4r fotstegen framme. Det st\u00e5r n\u00e5gon bredvid. Alldeles intill mig h\u00f6rs sm\u00e5, tunna och sk\u00f6ra andetag. Och pl\u00f6tsligt.<\/p>\n

– Du m\u00e5ste vakna nu. Res dig upp!<\/p>\n

En pipig men \u00e4nd\u00e5 manlig r\u00f6st tar ton trots fortsatta fl\u00e4mtningar. Personen m\u00e5ste haft br\u00e5ttom. Jag lyfter blicken och ser en m\u00e4rklig figur st\u00e5 n\u00e5got nedb\u00f6jd framf\u00f6r mig. Jag hinner snabbt reflektera att figuren ifr\u00e5ga inte har n\u00e5gra skor p\u00e5 sig. Kl\u00e4derna den b\u00e4r \u00e4r m\u00e4rkbart f\u00f6r\u00e5ldrade. Det \u00e4r som att resa tillbaka flera \u00e5rtionden i tiden. Slitna i m\u00f6rka kul\u00f6rta f\u00e4rger. N\u00e5gon slags kaftan, jag vet inte. T\u00e4nker att jag m\u00e5ste ha d\u00f6tt. Jag m\u00e5ste ha ramlat i sn\u00f6n, och nu har detta v\u00e4sen kommit f\u00f6r att h\u00e4mta mig. Historien om liemannen var kanske inte bara en p\u00e5hittad saga? Pl\u00f6tsligt blir jag r\u00e4dd. V\u00e4ldigt r\u00e4dd. Det \u00e4r som att figuren framf\u00f6r mig l\u00e4gger m\u00e4rke till mina onda aningar f\u00f6r innan jag sj\u00e4lv hinner s\u00e4ga n\u00e5got utbrister den hastigt.<\/p>\n

– Var inte r\u00e4dd. Jag \u00e4r din v\u00e4n. Jag \u00e4r p\u00e5 din sida. Men du m\u00e5ste vakna nu. Du m\u00e5ste resa dig upp. Vi har br\u00e5ttom.<\/p>\n

Och just i denna stund.\u00a0I denna m\u00e4rkliga stund v\u00e5gar jag inget annat. S\u00e5 jag reser mig upp. Kan fortfarande inte k\u00e4nna mina f\u00f6tter.\u00a0Kallt. Den d\u00e4r isande kylan. Iskristallerna tycks inte enbart ligga p\u00e5 marken, utan har \u00e4ven lagt sig som en hinna p\u00e5 hela mig. Det \u00e4r sv\u00e5rt att h\u00e5lla balansen men jag koncentrerar mig noga p\u00e5 det som st\u00e5r framf\u00f6r mig. V\u00e5gar inte sl\u00e4ppa blicken.<\/p>\n

– Vem \u00e4r du? Och vart \u00e4r jag? Hur hamnade jag h\u00e4r? Var \u00e4r min bror? Jag vet att han var precis intill mig. Men sen minns jag inte mer.<\/p>\n

Helt pl\u00f6tsligt for orden ur mig i en v\u00e4ldans fart. Figuren framf\u00f6r mig svalde en stor suck. Det m\u00e4rktes tydligt att han inte hade tid f\u00f6r n\u00e5gra fr\u00e5gor. Han stampade ot\u00e5ligt med f\u00f6tterna i den frusna marken. Jag kunde inte sluta stirra p\u00e5 honom. Dom d\u00e4r \u00f6gonen. Stora som tv\u00e5 golfbollar. Ett narigt ansikte. Troligtvis levt ett h\u00e5rt liv. Ett l\u00e5ngt liv. Och stanken. En osande doft av gammalt, inst\u00e4ngt och unket. Allt p\u00e5 samma g\u00e5ng omger figuren.<\/p>\n

– Det \u00e4r just d\u00e4rf\u00f6r vi m\u00e5ste skynda oss, utbrister han. Jag vet inte vart din bror \u00e4r! Allt jag vet \u00e4r att han skulle ha varit h\u00e4r med oss. Utan honom fungerar det inte. Varf\u00f6r har dom inte meddelat mig om detta? M\u00e5ste ha blivit n\u00e5gra drastiska f\u00f6r\u00e4ndringar som jag har missat.<\/p>\n

Figuren l\u00e4t helt pl\u00f6tsligt stressad. B\u00f6rjade frenetiskt fingra p\u00e5 sin kaftan. Drog i en l\u00f6s tr\u00e5d p\u00e5 ena \u00e4rmen. Han flackade nerv\u00f6st med blicken som om han var r\u00e4dd f\u00f6r att n\u00e5gon skulle komma p\u00e5 oss. Som om han vore jagad av n\u00e5gon eller n\u00e5got.<\/p>\n

– Vad pratar du om, fick jag ur mig. Vad \u00e4r det som inte fungerar och vem skulle meddelat dig om vad?<\/p>\n

– Du och din bror \u00e4r utvalda. Ni \u00e4r dom enda som kan r\u00e4tta till saker och ting innan hela v\u00e4rlden rasar samman. Innan allt fallerar. Och utan din bror vid din sida \u00e4r det l\u00f6nl\u00f6st. Och eftersom han skulle ha varit h\u00e4r nu och jag inte f\u00e5tt n\u00e5gon annan information kan det bara betyda en sak.<\/p>\n

Detta h\u00e4nder ju bara inte. Lite diskret n\u00f6p jag mig f\u00f6rsiktig i armen. Mycket riktigt. Den m\u00e4rkliga figuren – uppenbart stressad och irriterad vid detta laget – stod fortfarande framf\u00f6r mig. Nu k\u00e4nde jag inte kylan l\u00e4ngre. Jag var s\u00e5pass uppspelt \u00f6ver det som h\u00e4nde i detta nu att allt annat runt omkring ej l\u00e4ngre existerade.\u00a0Helt pl\u00f6tsligt var det bara jag och det som stod framf\u00f6r mig som g\u00e4llde. Jag best\u00e4mde mig att lyda figuren. Oavsett vad hade jag ingen aning om vart jag befann mig s\u00e5 jag skulle knappast p\u00e5 egen hand \u00a0kunna orientera mig hem. Det var lika bra att f\u00f6lja med p\u00e5 vad det nu \u00e4n var jag skulle f\u00f6lja med p\u00e5. Jag, utvald?<\/p>\n

– F\u00f6lj efter mig! Men Erik, l\u00e5t oss f\u00f6rst finna din bror.<\/p>\n

Det l\u00e5g n\u00e5gon allvarlig men \u00e4nd\u00e5 v\u00e4nlig underton i det d\u00e4r sista. Den utm\u00e4rglade varelsen b\u00f6rjade stappla sig fram i sn\u00f6n. Utan att l\u00e4gga m\u00e4rke till att han visste mitt namn f\u00f6ljde jag efter. F\u00f6rvirrad och r\u00e4dd. B\u00e5da tv\u00e5 p\u00e5 en och samma g\u00e5ng. Oavsett vad detta var f\u00f6r n\u00e5gonting och vad det \u00e4n m\u00e5 vara som v\u00e4ntar h\u00e4rn\u00e4st, f\u00f6rstod jag redan d\u00e4r och d\u00e5 att ett \u00e4ventyr utan dess lika stod och v\u00e4ntade bortom h\u00f6rnet. Bortom den vita sn\u00f6n. Bortom skogen, m\u00f6rkret och iskristallerna.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Det h\u00e4r \u00e4r ett exempel p\u00e5 vad som h\u00e4nder n\u00e4r skrivargl\u00f6den trillar in. N\u00e4r inspirationen fl\u00f6dar och pennan gl\u00f6der. Det \u00e4r mitt inre, mina p\u00e5hittade historier. Det bara kommer. V\u00e5gar man dela med sig av s\u00e5nt? Borde man? Det finns oftast inget sammanhang. Det \u00e4r ofta lite luddigt och m\u00f6jligtvis konstigt. Bara fantasier. Jag vet … L\u00e4s mer<\/a><\/p>\n","protected":false},"author":2663,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[1,23],"tags":[],"class_list":["post-9190","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-livsstil","category-sagor-av-mig"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/9190","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2663"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=9190"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/9190\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=9190"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=9190"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/robinstrandberg\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=9190"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}