Hur blir man av med sin åldersnoja egentligen? Blir precis galen på mig själv. Jag önskar verkligen att jag var sådär ”26 är ingen ålder, 30 är bara början” människa, istället för att 40årskrisa vid 20 (trust me, det var jobbigt) Och nu velar jag fram och tillbaka. Jag tänkte först blivit undersköterska inom psykiatrin men har nu tänkt om. Så nu måste jag först läsa upp matte och natur B och SEN börja plugga till sjuksköterska. Och ja, det är ju inte gratis, alltså i tid. När jag är klar kommer jag ju vara fett gammal. Dvs 25-26. Hur gör man med allt? Skaffar man barn innan medans man pluggar eller skiter man i barn? Jag tycker ju personligen att skaffa barn över 25-26 inte är helt okay (Läs:otänkbart) Jag vägrar vara närmre 50 när barnet tar studenten. Så isåfall blir jag barnlös och ja, det är ju dumt. För vad ska man annars roa sig med när man faktiskt fyllt 30? Jo men då är man förälder. Vad gör man egentligen när man är 30? Jag har ju alltid tänkt att livet är över efter 25… det blir spännande det där. Hur som så har jag haft en bra dag. På tal om vardagliga saker och inte avsluta detta inlägget i alltför dålig stämning för er som faktiskt redan är över 25 höhö ;). Jag har iaf jobbat, sluppit diska (SCORE) då vi åt fetmat istället samt hängt med syrran. Det är faktiskt inte mer än rätt att jag får parkera mig i soffan och titta vampire diaries nu efter en sån jobbig dag höhöhö. Imorgon väntar dock vettigheter som karriärsval och shopping.. gud hjälp mig.
