Kan jag det inte redan, kan jag det aldrig.

Ibland, som nu, vill jag slita av mig håret och bara åh, vara så upprörd på mig själv och hur jag är funtad. Min hjärna är ganska logisk vanligtvis, alltså, jag fattar saker. Jag vet, oväntat. Men jag har alltid haft lätt att låta smart på papper så jag får ett bra betyg utan större effort (inte för att de hjälper nu när man inte pluggar längre, då låter jag bara blond för det mesta). Hur som, vet inte hur många gånger jag skrivit i sista minuten och fått kommentarer om att jag måste lagt ner mycket tid och forskning på de.. lite så jag jobbar. Orden och det lixom, pratar med mig, tja bruden, U know what to do och du minns detta, kbk. Vi förstår varandra, har en bra relation och är allmänt lyckliga. Matte däremot, det är som att en kines och en japan försöker prata i munnen på varandra och har fått för sig att jag är libanes. Man bara: men jag är ju förhelvete svensk?! Vad försöker du säga mig? Och om två minustecken i följd blir plus, varför i hela fridens namn skriver ni inte bara plus från början?! varför ge mig denna hjärnblödningen? Så här sitter jag, oförstående och fattar inte. Inte för att jag inte skulle kunna fatta, men för att hjärnan låser sig och totaldissar det. Kan jag det inte direkt är det omöjligt, som ett sjunkande Titanic, stenkört. Hjärnan sorterar det som meningslöst och för jävla onödigt. Orkar inte med kringelkrångel, säg vad det är ni faktiskt är ute efter och inte vingla iväg däremellan, du gör mig uttråkad. Så återigen, så sitter jag här.. med ett glas vin istället… meheh.
Med vänlig hälsning ”hon som inte kunde börja skolan för att hon inte kunde skriva s”