Så inatt hade jag ett av mina breakdowns. Efter att blivit bombaderad hela dagen med gravidmagar man stolt ska flasha runt för man gett det viktigaste någonsin och typ det enda som är värt något och vad livet går ut på, ett NYTT liv och massa ”du blir inte uppfylld förrän du har barn” artiklar, samt kommentarer i artiklar om de som väljer att inte ha barn, hur de aldrig kommer bli uppfyllda och ha en saknad bit i sitt liv. Ganska frustrerande, speciellt då jag verkligen inte är ett fan av barn, jag har otroligt svårt för barn då jag inte vet vad jag ska göra av dem och barn = lycka stämmer inte på mig. Andra blir helt lyriska över andras bebisar/barn medan jag bara.. oh no inte där lixom. Sen kan jag tycka det är supermys med barn en stund och sedan drar jag en lättnadens suck när jag kommer hem till min tysta sköna lägenhet. Vilket går helt emot vad man borde känna lixom. Jag har även alltid varit lillgammal, vilket ställer till det nu.. Jag har lixom känslor om hur jag som snart 24 INTE kan bete mig/ha på mig och göra och vart jag egentligen borde vara någonstans i mitt liv som en egentligen typ förväntas av en 30 åring. Jag trodde nu att jag skulle vara förälder, ha en karriär och en bostad jag alltid vill bo i mer eller mindre. Men så ser inte verkligheten ut.. Om/när (jag vill ha barn men ja) kommer ett barn hända för mig kommer det vara 32+ i princip iomed att jag vill utbilda mig, få fast jobb och resa på lite svennesemester innan. Och det känns det ju ganska konstigt att vara så gammal och då vara osäker förstabarnsmorsa när de flesta runtomkring hunnit producera fram ett fotbollslag och kan jonglera 2 barn samtidigt som de lagar mat och tvättar på samma gång. Så vad gör jag som gör att jag kommer känna mig forfilled, även om det är en omöjlighet enligt samhället? Vad gör jag som gör att jag kommer titta tillbaka på min ungdom och känna glädje och inte bitterhet för jag blev gammal? Jag har så mycket i mitt liv och när jag tittar på mitt instakonto ser det ut som ett helt okej liv (för där ser man ju precis hur allt är, OBS:ironi), men det är baserat på andra människor eller materiella ting. Jag vill kunna ha något utanför det, som gör att jag engagerar mig i något och istället shoppa för att jag dör av uttråkning, har jag något jag brinner för. Något som ger mening till det och som jag kan känna att, ja men jag gjorde ändå något vettigt.. jag vet. Helt omöjligt. Ibland önskar jag att jag hade noll förväntningar på livet och var nöjd med att leva för dagen. Hade kunnat vara en encellig organism som var fullt nöjd med att bara chilla runt lite och bara vara… det hade varit något
Got more issues than vouge
