Nej,just de!! Grälade stort med ”J” idag.. Har ingen lust att ens taa ituu med saaken. Han är bara deprimerad hela tiiden,o kan inte alls berätta för mig vad han känner eller tycker. Inte är de ju precis lätt för mig heller då jag varit singel i 2 år, men jag försöker ju iallafall berätta för honom om mina känslor. Jag har lixom ingen aning om vart dendär underbara kärleken tog vägen plötsligt. Den finns vel nog kvar någånstans, men just nu känns de som om världen skulle gå under då den inte finns. De e som om jag skulle ha träffat på en helt ny person, som jag inte fanns där då vi träffades. Om det nu finns någån som råkar läsa detta inlägg, så behöver jag råd om hur jag skall hantera situationen. Har ingen aning om hur jag skulle lösa dehär på egen hand, för från honoms sida värkar jag ju inte få någån hjälp. Försökte diskutera med honom idag,men de var ju som om man skulle ha taalat med en vägg! Han satt bara tyst och stirrade på dator skärmen då jag försökte få några svar av honom. Som tur har jag min bästa vänn Anna (vi har varit bästisar nu i 14 år) som kom och hämtade mig hemmifrån. Skulle inte ha klarat mig ensam i min tomma legenhet. Hon har allttid funnits vid min sida då jag haft det svårt. Tror jag lägger in några bilder imorgon istället, årkar inte mera idag efter allt som hänt. Hoppas morgon dagen blir bättre än den här.
Tack Anna för ditt stöd <3