Hey hopp!
Tack för alla fina kommentarer, jag blir så glad då ni faktiskt tar er tid att skriva några rader, är ändå ett högt antal läsare in här varje dag så uppskattar då ni lämnar spår efter er också! Gör det oftare! hah
Har fått en kommentar från en Anonym:
Ungarna är supersöta som vanligt!
Livet har flytit på rätt bra efter aborten faktiskt, naturligtvis har vi mått väldigt dåligt båda två efter det men det börjar accepteras mer och mer. För min del var det lättare att gå vidare då det var mitt beslut, nästan helt och hållet. Christoffer däremot har det jobbigt med det då han verkligen vill ha barn (då han inte har några egna) men jag vill vänta, är så mycket jag vill få göra innan jag skaffar en till liten. Jag vill få må bra i migsjälv igen, jag vill hitta igen min personlighet och mycket därtill, vill få jobba ett tag till och fortsätta med pluggandet men framförallt vill jag få leva till fullo med de två knoddarna jag har redan. Jag vill få känna att jag hunnit göra det jag vill, de fåtal grejer jag fortfarande kan göra med två barn. Detta är dock någonting Christoffer har väldigt svårt att förstå och att acceptera men det kommer väl med tiden och han gör ett superbra jobb med barnen som det är redan. DOCK, har vi det väldigt svårt tillsammans just nu. Jag vet inte riktigt vad vi är, vet inte längre om vi är ett par eller inte – vi bor tillsammans fortfarnade men ingen av oss vet hur vi vill ha det riktigt så vi har släppt på mycket känslor och försöker bara rannsaka oss själva med vad vi vill med allt dethär, om vi verkligen vill fortsätta eller inte. Om vi kommer fram till att vi ska fortsätta med ett liv tillsammans måste och ska vi söka hjälp utifrån då vi har för mycket agg mot varandra, vi måste på prata med någon och lära oss att se på varandra med andra ögon – att få mer förståelse för vad vi varit med om, på varsitt håll innan vi träffades. Sådant spelar väldigt stor roll i vår relation då vi kommer från trubbelfamiljer båda två, eller ja trubbel och trubbel – vi har varit med om en hel del båda två, om man säger så.
Denhär helgen har vi allafall tänkt försöka prata ut och bara vara och inte känna efter så mycket, barnen åker nämligen till mina föräldrar ikväll så ikväll ska jag ut med min syster och våra kompisar, få komma ut och bara tänka på migsjälv. Imorgon hade Christoffer planerat att det blir biobesök frammåt kvällen så då ska vi ha lite egentid tillsammans och se hur det känns riktigt, och sen kommer barnen tillbaka på söndag. Dethär känns väldigt välbehövligt, jag är helt slut i kroppen och jag vet inte riktigt hur jag känner mig – det är en riktigt jobbig känsla att inte veta om man är glad eller ledsen eller hur någonting egentligen står till..
Jag tror att lite av mina känslosvallningar beror på att jag varit på kvinnokliniken och lämnat tre stycken cellprover, då det första visade cellförändringar. Det andra gjorde också det så var och tog ett nytt tillsammans med ett hvp-test, för livmoderhalscancer. HPV testet var negativt så inget sånt virus bor i mig, vilket kändes väldigt skönt men det normala cellprovet visade fortfarande förändringar – mer än tidigare. Ändå ska dom inte göra någonting förns om 12 månader då jag ska tillbaka på ett återbesök. Något jag finner väldigt konstigt då tre stycken cellprover inom loppet av 8 månader har varit förändringar på – något är uppenbarligen galet men dom gör ingenting åt det… Och att gå med denna oro i kroppen hela tiden känns inge vidare. Jag är dessutom kopiöst jäkla trött hela tiden, jag mår illa varje morgon och ibland hela dagar – något som hängt med sedan första cellprovet togs, att jag även får akuta kramper i buken som gör att jag får åka in på lassa lite nu och då gör det inte bättre! Någonstans vill jag lita på sjukvården, att de vet vad de håller på med men samtidigt vill jag inte vara så utelämnad att jag helt litar på dem – för det gör jag faktiskt inte. Det är ett sånt sjukt system hela skiten så jag kan likagärna vara sjuk eller ha något fel i kroppen som inte uppmärksammats ännu för att jag inte brunnit ordentligt och varit tillräckligt jobbig med dom… Ska nog ta och ringa dit nästa vecka och höra vad fasen det är för fel och om det går att göra fler prover för att försöka få fram vad det kan vara för något.
Sedan att min mormor drabbades av tjocktarmscancer innan hon gick bort gör mig inte lugnare heller då detta tydligen går i arv.. Nu ska man ju givetvis inte måla fan på väggen men man vet ju aldrig, då är jag hellre på säkra sidan och tar massvis av prover och far in och ut från sjukan!
Hursomhaver, vi lever och mår iallafall och det är ju huvudsaken! (:
Nu ska jag ta och packa ihop kläder och annat nödvändigt för barnens vistelse i Robertsfors.
VI hörs när vi hörs!
// Ida Sabina