Jag har en förmåga som jag är jäkligt nöjd och stolt över, förmågan jag skriver om är att se genom människors yttre.
Jag ser in bakom den fasad som många bygger upp för att orka med jobbiga saker i livet.Många bygger även upp den här fasaden bara för att de mår dåligt och inte orkar eller vet hur de ska ta tag sig själva eller i saker och ting för att få må bättre.
Jag tror att det hela kan bero på att jag har själv burit runt på en mycket tung fasad i många år. Det sjuka är att jag helhjärtat trodde att jag mådde bra av den här fasaden, då jag släpade runt på den. Jag menar, när jag var hemma revs fasaden ner, för då var det bara jag där och när min fasad revs ner kom alla känslor på en gång – jag kände mig ensam, ledsen och det blev faktiskt riktigt jobbigt ibland. Men utåt sett var jag alltid glad och ingen kunde nog riktigt förstå hur jag egentligen mådde.
Jag försöker lära mig att riva ner dendär förbannade fasaden och istället har jag bestämt mig för att tvinga migsjälv att skala bort de tankemönster som hörde till livet bakom min fasad och lära känna mig själv på nytt. Varför? Jo, jag känner inte mig själv, jag har ingen aning om vem jag är bakom min fasad. Aningar har jag, men jag kan inte veta fullt ut….för jag ser ju inte själv in till mitt inre pga min fasad.
Detta med att bära fasader, är något jag ser hos människor.
Det har hänt att jag stannat till och pratat med personer, vi har pratat om personliga saker fast vi aldrig träffats förr. Jag tror det ligger i att många personer känner sig väldigt trygga med mig, när de märker att jag ser dem som den person de verkligen är. De känner att dom inte behöver bära upp en fasad för att hålla mig utanför.
När jag tänker efter är jag är nog lite som en gullig hundvalp, en såndär snuttig liten sak som alla vill släppa in i sina hem!