Det märks i min kropp att det närmar sig mormors dödsdag. Idag har det spelats upp minnen i mitt huvud hela dagen, mestandels från natten hon gick bort, hur jag vaknade och hade tusen missade samtal ungefär från mamma och Bea.
Då jag pratade med Bea på telefonen och fick beskedet om att mormor gått bort, vi la på och jag ringde till mamma och grät som en idiot och hon gjorde precis samma sak. Bea kom hit och vi tröståt hela ottan/morgonen/dagen samtidigt som vi pratade om olika minnen vi hade av och med momme. Vi skrattade, grät och åt om vartannat.
Tiden efter var hemsk. Det var fuktansvärt jobbigt att se hur Rebecca, men framförallt Emil mådde… Fick höra av människor flera gånger att tiden läker alla sår och hej och hå. Men jag blev bara förbannad, inte fan skulle det här läkas någonstans inte!! Mormor var en människa som stod mig sinnessjukt nära – hon var som den mamma jag aldrig fått uppleva att jag haft!
Nu såhär ett år senare gör det fortfarande lika ont, hjärtat värker precis lika mycket som natten jag fick veta, tomrummet i själen har fortfarande inte läkt, tårarna har ännu inte tagit slut och saknade känns som den äter upp mig inifrån.
Vad jag vill säga med att det fortfarande gör lika ont är at det alltid komer gör det men att man med tiden lär sig att leva med det, man hittar verktyg för att klara av vardagen och nätterna, för det är nätterna som är värst, iallafall i början.
I mitt hjärta – always and forever, mormor!