Just idag känns allt skit, jag gråter ögonen ur mig och är kräkless på det mesta.
Vad skulle jag ta mig till utan dessa skruttisar?! Mina hjärtan, mitt absolut allt!
Det sägs ju att ensam är stark men jag vettefan om det stämmer.. ska det kännas såhär då?! Ska man ena stunden sakna så det gör ont och i andra vilja nita sigsjälv för att man gör just det, saknar. Man ska inte sakna något destruktivt, men varför gör man det ändå?
Jag har glömt hur man funkar som människa, hur man lyckas hålla huvudet över vattenytan helt ensam – men framförallt hur man gör själv. Blääääää
