Hänger hemma i Robertsfors hos mamma och pappa, haft valpmys med Alma och bara varit vilket känns sådär egentligen. Känner mig inte hemma någonstans, känner mig borttappad och konstig men framförallt känner jag mig väldigt, väldigt ensam.
Det är detta jag velat så länge, jag har velat det för min egen skull men framförallt för barnen – men då det väl blir verklighet vet jag inte vart jag ska ta vägen.. Allting är egentligen fixat, jag ska ta över lägenheten och det blir bra för barnen då dethär inte behöver bli en jättestor grej för dem. Men ändå känns det jobbigt. Överallt i lägenheten kommer jag bli påmind om honom, allt jag gör kommer påminna mig om saker vi gjorde tillsammans då det var ”bra” perioder. Det kommer ta fruktansvärt lång tid att lära mig att sova själv, jag har alltid haft någon vid min sida i tre års tid men nu helt plötsligt kommer jag stå själv.
Det enda som egentligen cirkulerar i skallen på mig är: ”Hur FAN ska jag klara mig?” Men jag tror, åtminstonde vill jag tro, att jag kommer fixa detta.
Jag känner mig, om än rätt distanserat, glad i kroppen. Jag orkar så mycket mer, redan nu. Jag orkar leka med barnen typ hela tiden, jag tar vara på det lilla som jag annars inte brydde mig så mycket om.
Igårkväll låg vi och läste bok jag och Levina och imorse låg båda barnen på varsin sida om mig, vi läste massor av böcker, kramades och hade det hur mysigt som helst – och jag trivdes faktiskt med det!
Gårdagen bestod av massvis med olika möten, springandes på stan mellan ställena för fix, prat och emellan det nedvarvning på wayne´s. Mellan allt spring hann jag även med att gråta ögonen ur mig ungfär, var länge sedan jag grät så mycket. Det totalbrast på wayne´s, jag satt och toksnörvlade och grät samtidigt som jag försökte få i mig mitt kaffe. Fruktansvärt jobbigt var det och jag fick verkligen kämpa med att inte somna ifrån barnen på bussen till Robertsfors, väl här tog det bara någon timme innan jag och barnen låg och snarkade ikapp. Sov dåligt gjorde jag också, vaknade flera gånger på natten och tittade mig omkring efter Han, då jag inte såg honom låg jag vaken ett tag och tänkte innan jag somnade om igen.
Jag vet att det är många som snackar en jäkla massa skit nu, pratar om att jag aldrig kommer klara mig utan honom, jag kommer gå under och gud vet allt. Men det kommer jag inte! Jag ska stiga ur detta och växa med det, jag kommer klara mig – jag har inget val, och jag vill inget annat än att fixa detta. Sedan kommer det givetvis vara svårt och jobbigt i perioder men det är rätt självklart tycker jag. Det som oroar mig är; hur många kommer stå kvar? Hur många kommer stötta mig i detta och hjälpa mig? Jag tror inte att så många kommer göra det, än mindre min egen familj – och tro mig då jag säger att det gör fruktansvärt ont att tro det om sitt eget kött och blod. Men just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska tro längre.