Jag är så jävla glad över att jag tagit mig ifrån detdär, jag trodde jag skulle dö – jag trodde inte att jag skulle klara det alls, men se på mig – fyfan vad jag är bra! Det finns inga känslor kvar, inte på det planet iallafall. De känslor jag har kvar för människan som tidigare var mitt allt, är känslor som jag alltid kommer ha kvar – det är känslor för den människan han var då han var ”bra”. Jag håller mina tummar och tår för att han ska få lägenheten i Täfteå som jag vet att han sökt på, det skulle bli så himla bra – både för han och för barnen, för tanken är väl att vi ska ha dom på deltid, då dom ser honom som pappa och älskar honom. I täfteå har han släkt, han har saker han kan göra med barnen (hos sina morbröder), han har fått sitt körkort så det är inget problem längre för honom att ta sig från punkt a till punkt b. Allt skulle bli så himla bra och vi skulle äntligen få släppa helt båda två. Snällt av hans pappa dock att han får vara där, skriven och hela köret – hur dåligt jag än må tycka om den äldre mannen så må jag säga att han har en del, om än väldigt, väldigt få, bra sidor.
Fler saker som jag funderar på ikväll/inatt är på mina barn, än en gång! Det är dock inga jobbiga tankar kring dem. Det är bara emot migsjälv jag är kritisk. Jag förstår lixom inte hur jag lyckats få dom till så himla fina, så himla, himla bra små människor. Jag har blivit intalad av diverse människor att jag är en fruktansvärd mor, något jag försöker slå hål på och inse att jag faktiskt inte är. Jag menar, om jag nu var /är så jäkla dålig – hur kan jag då ha fått barnen så fina? Jag får hela tiden höra från dagis och människor i min allra närmsta krets hur genuint snälla barn jag har. Dom är inte som några barn i deras egna ålder – dom är så mogna, så fina mot andra människor. Omtänksamma, hjälpsamma och ja, bara underbara! Jag super i mig allt sånt positivt och försöker ändra bilden av migsjälv, men det är svårt – det är svårt att ens överhuvudtaget förstå att man kanske är någolunda bra på något sätt då man hela livet fått höra hur kass man är- att man inte duger osvosv.Men jag har gett mig banne på att jag en dag ska känna att det braiga folk säger faktiskt stämmer – för någonstans där inne vet jag att det är så. Att jag är bra!!
Till dessa jobbiga och jävliga tankar spelas det flännmusik på spotify för att, förhoppningsvis få ur mig lite tårar så jag känner mig lättare i kropp och själ – hittills ikväll har det inte funkat överhuvudtaget. Men noga då, antar att det inte är tänkt att jag ska gråta ikväll och då får jag väl nöja mig med det.
Näe, om man kanske ska ta medicinen för natten så jag får någon sömn. Jag hade som slutat med dom men det kunde gå i perioder har ju läkarn sagt – så får lyssna på henne och ta dom ändå. Är jag där nu så kommer det snart en period då jag inte behöver dom så!
Vi hörs när vi hörs!
// Ida Sabina