Har varit en tung vecka i veckan… har varit riktigt trött och slut i hela kroppen, hela familjen har varit det och det har märkts tydligt då alla gått som i en dimma, varit griniga och sovit mesten hela tiden.
I början av förra veckan var Levina febrig, tänkte inte så mycket på det då det är vanligt med småbarn, att dom blir sjuka och sådär. Gav henne alvedon och tänkte inte så mycket mer på det. I fredags däremot barkade det utför rätt brutalt, jag och min lillasyster Denice var hemma och tog hand om lillan. Vi låg och såg på barnkanalen i soffan och jag märkte att hon blev slöare och slöare. Jag hade precis gett henne alvedon men hade tydligen inte gjort någon verkan, vi somnade och vaknar av att Denice slår mig och säger att hon kräks. Mycket riktigt så kräktes hon – massor! Massvis med gul sörja kom ur min lilla ”bebis” mun, massor av galla. Efter rengörning av barnet och utbytta kläder på migsjälv så ville hon fortsätta vila. Hon var lika slö men nu började hon bli svår att få kontakt med, så efter lite magont tog jag tempen på henne och dra mig baklänges, mitt hjärta stannade upp för ett par sekunder då termometern visade 41 grader! Tänkte att detta inte kan stämma (då jag mätte i hennes armhåla), så kollade en till gång, nu i munnen, och det visade likadant. Kastade mig efter mobilen och ringde 1177 som bad oss åka på vårdcentralen så fort som möjligt, vilket vi givetvis gjorde också. Försökte så gott som möjligt att klä mitt lilla barn, då hon var helt lealös och gav henne till Denice så jag kunde klä på mig ytterkläderna. Då Denice stod och höll henne i hallen trodde jag att jag skulle tuppa av, flippa – ja allt! Hon såg död ut! MIN dotter såg död ut! Hon bara hängde i Denice armar, huvudet, armarna, benen – stilla hängande och inte ens ett försök till att försöka få upp dem.
Väl inne på vårdcentralen träffade vi en kvinna som kollade puls osv, innan hon snabbt som attans skrev ut en lapp till oss, tittade mig djupt i ögonen och sa med lugn röst: ”Hon är sjuk. Hon är MYCKET, MYCKET sjuk! Hon kommer läggas in. Nu åker ni på en gång, fort till akuten!” sedan skickade hon iväg oss. På akuten lämnade vi fram lappen där hon b.la skrivit att Levina var okontaktbar och lealös – något dom vi mötte såg på en gång. Vart uppskickade på barnmottagningen där de tog tempen på henne på en gång. Hade MAX gått 10 minuter från vårdcentralen till akuten till barnmottagningen och nu var tempen på 41,4 – den steg och den steg fort! Jag var helt övertygad om att barnet var döende!!
Hon grät inte då alla kollade på henne, skakade hennes små armar, gav henne iprensuppar och kollade henne i öronen – ingen respons överhuvudtaget!
Vi blev förflyttade till barn2 avdelningen och blev sedan kvar där i 4 dagar…. De satte en infart i armen på henne eftersom hon inte ätit eller druckit någonting på 1,5 dag. Och hör och häpna – ungsnörveln grät inte ens då de stack henne!! Hon tittade på och rörde inte en min!!
Hon blev kopplad på dropp och det hölls extremt noga koll på hennes temp och det gavs alvedon+ipren kontinuerligt dygnen runt. Sköterskorna, läkarna – ingen visste vad felet var och jag blev mer och mer frustrerad över att inte få något svar på varför mitt stackars lilla barn var så dålig.
Hennes storebror tog det rätt bra, han tyckte det var jobbigt att hon inte var hemma men ville inte att hon skulle komma hem förns hon var frisk. Tiden på dagis spenderade han med att prata om sin sjuka lillasyster och måla teckningar åt henne <3
2 dagar in i vår sjukhusvistelse upptäcktes en ordentlig öroninflammation och det sattes in penicillin – något hon fortfarande äter.
Nu är det full rulle på henne igen, bråkar med sin bror, äter och dricker igen och är samma goa unge som förut och det är tackar jag gud för! Jag tackar för att det inte hände något mer och att hon övervann det hemska som för ett par dagar flyttade in i hennes kropp.
