Allting har ALLTID en baktanke med mig, det får bara inte gå bra för länge för mitt lag, någon gång ska allt bara gå i stöpet och gå åt helvette.
Nu idag börjar mitt liv som ensamstående till två barn, känns inte alltför hemskt faktiskt – utan snarare rätt mysigt, att få rå om barnen alldelens själv! Dock är jag väldigt, väldigt nervös över hur det ska kännas. Det kommer ta lång tid att anpassa sig tror jag. Ni vet, hela grejen bara med att gå och lägga sig till sängs och inte ha någon varm kropp att värma sig intill, att måsta försöka förklara för barnen varför han är borta, att försöka hitta sig någonstans att bo osv. Men jag klarar dethär, precis som jag klarat allt annat jag har fått gå igenom i mitt liv – jag har ju varit ensamstående förut, för en sissodär 3-4 år sedan, haha, dessutom till bara ett barn!! Men vatusan, bara man ger sig fan på det så kommer det gå bra, jag behöver bara lite tid att lära mig att få allting att gå ihop.
Annars då? Jag försöker så gott som det bara går att försöka glömma denhär lägenheten, att försöka förtränga minnen som fötts här, men framförallt att så gott som det bara går – försöka att glömma honom…
Men nu, back to reallity och hitta på någonting med mina älskade små knoddar!! <3