Jag kan inte hjälpa att fundera på varför det är så förbannat tabu att prata eller skriva om psykisk ohälsa, sin egna dessutom.
Jag refererar till migsjälv i detta inlägg och mina ”sämre sidor”, såattsäga. Anledningen till att jag skrivit/skriver om mina psykiska åkommor är inte för att få skit för det – vilket har hänt OTALIGT många gånger (!!), utan snarare för att ta ett steg närmare att visa att det är okej att prata om det.
Jag lider, som många redan vet, utav depressioner, social fobi och dissociation. Av dessa tre må jag då säga att den andra jag nämnde är absolut värst!
Depressionen kommer i perioder vilket jag inte är den enda i min familj och släkt som lider av, utan i stort sett alla kvinnor på min mors sida lider av någon form av depression.
Dissociationen hänger med både i deppandet och i den sociala fobin. Då jag är deppig och någon pratar med mig om jobbiga saker, eller om hur jag mår just då så blockar jag bort det. Det är ingenting jag är medveten om att det händer utan det bara sker – därför är det sjukt skönt att jag har människor i min närhet som ser och vet när detta händer och kan hoppa in och prata för mig istället – eller också prata tillbaka mig så jag blir medveten om vad som sägs igen. Jag hör nämligen inte vad människor säger då detta händer, jag hör att någon pratar men jag kan inte uppfatta vad denne säger… Något som min samtalskontakt inte riktigt tagit upp än hur vi ska träna bort, vi fokuserar mest på den sociala fobin just nu. Den däremot är med i stort sett hela tiden, det är inte alltid det är så allvarligt att jag inte tar mig ut genom dörren ens en gång – men det finns alltid liite av det där.
Vissa dagar kan jag inte ta mig ut genom dörren utan att känna att jag vill bryta ihop, jag blir livrädd! Att gå på en affär själv finns inte på kartan, där är jag inte ännu – det fixar jag inte än. Skulle jag mot all förmodan gå in på en affär själv så kommer dissociationen som ett brev på posten då jag gör det för att rädda migsjälv. Jag går då in och hamnar rätt fort i min egna lilla värld där jag bara fokuserar på vad jag ska ha därifrån – vilket medför att om någon hälsar så hälsar jag inte tillbaka utan kan reagera fem minuter senare på att det faktiskt var någon som jag förmodligen kände som pratade med mig.
Vissa dagar är det så lite som att jag bara känner mig illa till mods med att gå ut, men att jag ändå fixar det utan att stänga av och sådär. Vad som är sjuuukt skönt däremot är att allt detta bara sker då jag är ensam eller med någon annan, har jag barnen med mig sker detta ALDRIG! Det är sinnessjukt härligt att slippa bryta ihop i deras närhet – så dom har hjälpt mig fruktansvärt mycket. Jag menar, skulle det av någon anledning kännas lite motigt att gå ut så kan jag alltid prata med barnen, leka med dom eller vad som helst så försvinner det på en gång! (:
Jag tycker det är rätt tragiskt att människor ska bli dömda av sina psykiska åkommor, jag har blivit det många, många gånger och jag blir lika ledsen varje gång. Då jag får höra att jag inte kan klara av att ha barn för att jag har dessa diagnoser gör mig förkrossad – dessa problem är ingenting som någonsin förstört min kontakt till mina barn, det har snarare fört mig närmare dem eftersom dom lär sig att det är okej att prata om och visa att man är ledsen och nere. Sedan ska jag snabbt som attans tillägga att jag aldrig någonsin tillåter eller har tillåtit migsjälv att bryta ihop framför barnen! Jag har visat då jag varit ledsen och gråtit lite lätt, det tycker jag är helt rätt – då de lär sig att visa också, men att bryta ihop totalt gör jag inte inför barnen då jag anser att det stjälper dem snarare än hjälper dem.
Jag tycker att människor i allmänhet ska bli mer förstående i människors dåliga mående, att man ska försöka förstå hur det påverkar människan i fråga istället för att vända det mot denne och dömma hunden efter håren. Finns så mycket jag skulle vilja få ut om just detta ämne men jag har varken tid eller lust att skriva om det just nu då det skulle bli ett sjuhelsickes långt inlägg!